Aftonbladet – 19 februari 1842, sida 1

mig, om icke väl, å:minstone icke: heller illa dera, Min första afsigt var visserligen att genast efter min aukomst till S. besöka min far och bror, som bo här i grannskapet, men slumpen förde mig ut: ett äfventyr (hvarom vidare sedan) som fördröjt mitt vistande här på obestämd tid. Då jag för tio år sedan lemnade mitt fådernehem för att sjef, och af egen kraft, bana mig en ljusare vig genom lifvet, — ty jag har a dig tyckt om att sitta som en svalunge och fåta andra föra. korni halsen, i alla fall — sjelfva svalungen sitter der icke länge och gapar, så fort han fått vingar flyger han ut att sjelf söka sin bergning och bygga sitt dunkla bo i verldans öken. Då, säger j;g, ville min goda stjerna att jag, midt i ett främmande land, utan vänner, utan annan tillflykt än mitt eget mod, (min förvägenhet om du så vill), genast fann dig, cch med dig lyckan, som aanars gerna flyr undan för dea som söker henae, och uppvaktar der hon icke är väntad. Genom det oförklariga, osynliga band, deana dragningskraft, som vi kalla sympathi, närmade vi oss, förstodo och älskade vi hvarandra; Detta var grundstenen för min lye ka. Min önskan att, jemte kunskaper och erfarenbet, äfven vinna en oberoende ställning i lifvet, fullbordades derigenom snarare än jag vågat hoppas. Men, oförklarliga, obegripl:ga menniskoande, blir du då aldrig nöjd, aldrig tillfreds? Hvadan denna oro, denna trängtan? Du söker efter hvila och finner ingen, emedan, då du fianer den, kastar du åter bort den, såsom eit sjelf-våldigt bårn en leksak, hvarvid det tröttnat, cch börjar ånyo söka. Jag hade funn:t hvad jag etertraktat, eu hem efter min önskan. en vän eler mitt sinne, cch ändå var jag icke fullt tillfreds. Hemsjukan tärde mig, plågade mig; förgälves jagade jag den undan; den kom åter och åter och sög sig slutligen fast som en