Aftonbladet – 19 februari 1842, sida 1

SES DA AA Sr — Är kade gjorde jag likväl ej till hennes fråga; alltsammans tycktes mig såsom en äröm, men en dröm från en gladare verld-än denna. Jag hörde eller fattade icke fullkomligt ailt hvad hon sade, ty dertill var jag ej nog lugn. Jag hörde blott att bon nämnde mitt namn — det var mitt! — hon kal!ade mig icke längre Alfle Vänta ett ögonblick) sade hon slutligen och skyndade derpå bort, men kom smvart tillbaka och räckte mig en helt liten plånbok; jag såg att den innehöll sedlar. Vägrande sköt jag den tillbaka och pekade på ett blommande myrtenträd, som stod bredvid mig i fönstret. Gif mig en dessa blommor,, bad jag. Lingsamt drog hon sin band tillbaka och sade med ett sorgset utKeetide och en lindrig brytning såsom af förebråelse i rösten: Du håller icke mera af Larat k pLara! älskade Lara, gif mig en af dessa blomimor! bad jag åter. sg satt ännu qvar på samma ställe; ty hon hade flera gånger gjort mig tecken att sitta stilla. Hon föreföll mig obegriplig. Då hon lemnade mig blomman tog jag hennes hand. Om jag kysste den elier om mina läppar blott 1 tankarna vidrörde den, vet jag ej, men bloms man gömde jag innerst vid mitt bröst. Jag satt åter ensam vid lampan — med min bok i handen. Jag sig mig om i det dunkla rummet — blommorna dofiade starkt, jag trodde ett ögonblick alt jag drömt, jag måste fram taga reliken på mitt bröst — jag hade icke drömt! tusende gånger upplefde jag i minnet de tyss förflutna minuer?3 och först sednare väcktes jog ur dessa fantasier genom värdens återkomst. Ett högst sällsamt äfventyr, Richard, medgif mig det, och jag skulle i denna stund Vara frestad att anse alltsammans för en inbillning; Men dertill söger mitt hjerta högt nej I dylika fall tror jog hjertat mer än hufvudet. Denna höndelse har imedlertid gjort ett djupt lett outplånligt intryck på mig. Till en börjar