Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 3

som detta år, i anseende till den fortfarande blida väderleken, uppskjutits längre än vanligt. Hon hade hvarjehanda saker att ombestyra, icke så mycket för egen räkning; ty hennes garderob var densamma i staden som på landet. Inga stora koffertar eller kappsäckar, inga hattaskar — dessa bräckliga ting tålte aldrig patronen — ty hatten är gjord att hafva på hufvudet och icke på vagnstaket, sade han, och detta fann Lara ock helt naturligt. Hon begaf sig, fri såsom svalan, på sin vinterfärd; men hon hade mycken omtanka för dem hon lemnade qvar. Icke alla fingo, såsom svalan, fly mot ett ljusare, varmare klimat, när hösten kom och snön yrade omkring dem — de måste stanna qvar och plocka korn på den frusna marken! För dessa, tänkte hon, för dessa ville hon, så vidt bon förmådde, förljufva vintern. Hon hade många små skyddlingar omkring sig, dem hon alla sörjde för. Hon visste ju sjelf huru det var att gå omkring vid de stängda dörrar. Bland dessa skyddlingar var Alf närmast hennes hjerta. Hon skickade honom en samling nya, goda böcker, att fördrifva de långa vinteraftnarna med — sist skickade hon ock en lilja i blomning. Detta både tillfredsställde och rörde Alf — det var en afskedshelsning. På ett blad i den stora ooken med sammetspermarna skref han följande verser, förmodligen vid blommans död, dem man cke fann förr än efter hans egen: Sof, blomma: sof i frid och hoppas! Kanske du vakna skall igen, Och Helsa åter mången vän, När gräset gror och lunden knoppasMig ser du ej — mig jorden gömmer Djupt ned, långt djupare, än dig, Och jordisk vår ej väcker mig, Som under gröna torfvan drömmer! (Forts, följer.)