Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 3

Jag föll så häftigt, ech gatan sluttar,, sade den fromme och lutad? sig ned, att i rännstene :, så godt han kunde, tvätta sina händer. De anträdde återvägen. Men hvarföre skulle du ut i det här otäcka vädret, Alf? fråzade åter flickan. nÅ, svarade Alf, far ville så ändtligzen ha dig till sig i qväll; han är så glad vid dig, och säger att han blir yngre och bättre då han ser dig. ,Stackars Alf, sade Lara och såg tacksanit opp i sin följeslagares vänliga ansigte. De voro på trottoiren vid bron och det skimrande ögonkastet af Larss nattblå öga besvarades af hennes följeslagare med en lätt nick på hufvudet, som sade: Jag gjorde det gerna. Färden gick långsamt, ty Alf var trött och stannade ofta för alt draga andan. Lara sprang bredvid; den ena handen hölls af Alf, med den andra sökte hon sammanhålla ett groft kläde öfver de blottade skuldrorna. Det var långt lidet på natten innan de framkommo till kojan vid sjön. Den gamle satt ännu uppe, Lara skyndade sig fram till honom och satte sig på spishällen mellan hans fötier; hon lade sina små händer på hans knän och såg honom smekande i ansigtet. Gubben log och strök med sin knotiga hand båret från den fina pannan. Är du här nu, Lara? — Icke sannt, Al är en gol gosse — han har gått hela den der långa vägen blott för att göra mig till nöjes — det är rätt Alf; gå nu och lägg dig; jag är säker på att du är trött. Stackars Alf, upprepade återigen Lara, med. lidsamt, och böjde det mörklockiga hufvudet ål sidan och hvilade det mot axeln. Ar du trött lilla kräk, du synes så blek — kanske du ingen mat fålt?,