Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 3

(Insändt) SOLBRUDEN. EN FLICKAS VANSINNE. O, Sol! när på fjellen du kom för att gästa, En strålande konung i purpur och gull, Hvi kunde min dyrkan, så ren, dig ej fästa I blånande rymd af din herrlighet full? Hvar finnes en källa För kärlekens drömmar, Der ådrorna qvälla I klarare strömmar Än hjertat i bön, när dess svalkande tår Som dagg i din stråle till himmelen når? Förrn dimman, så lätt som ett fladdrande segel, Hvar morgon ur blommande delen försvann, Jag helsade Dig, då ur böljornas spegel Ett gryende ljus af din gloria brann. . Som lärkorna gunga På rosiga strålar, Och jubla och sjunga När dagen du målar, Så gladt var mitt hjerta: — det solade sig I kärlekens lågor, tillbedjande Dig! Dock, snart skall din brud som en blomma förtvina I höstliga stormarnas härjande brus, Hvars svartgråa vingar kring rymderna hvina Att dölja, o, sol! ditt gudomliga ljus. . Vid klagande ljuden Af foglarnas skara, Fick sörjande bruden På luftvågen fara, Och följa till Södern din strålsnde-banMed flickfria vingar, som böljornas svan! Jag sörjer ditt ljus, o, jag sörjer naturen, Som bäddas till hvila med qvidande röst! Hör, dödssucken ljuder på vindarna buren, Tills svepningen höljer det stelnade bröst. Du jorden förlåter, Och pulsarna domna; Det öga, som gråter, Från qvalet får somna, Likt barnet, som vaggas på moderlig arm, Med drömmarnas verld i sin slumrande barm. I höstliga molnen, så mörka och tunga, Mån fallna, förkastade andarna bo? — I vredgade lågor, då blixtrarna ljunga, De afgrundens ve åt mitt hjerta förtro. I tystradens öcken Sitt offer de söka; Att svårmod och töcken I själen föröka, De spinna en väfnad af vansinnets qval, Då månan går upp i den ödsliga dal. Förrädiskt de spöklika skuggor sig närma, Med villande dagrar den höstliga natt. Ack! armt är ett lif utan kärlekens värma, Så kallt och förskjutet, så färglöst och matt, Det längtar att hvila, O, jord, i ditt sköte, Det längtar att ila, Sitt ursprung till möte,