Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 1

och blickade oafvändt i elden, som klart be!yste hans höga kala panna. Den andre personen deremot var ännu i ungdomens vir; ban tycktes icke hafva uppnått tjugu-talet; och Jikväl låg det något tynadt, något förblommadt i hans utseende och hela väsen; ögonen voro visserligen klara, öppna och af ena vacker Jjusbiå fårg, men let hade bildat sig ena ring omkring dem, der en lätt, men syabar skugga talade om antingen kroppseller själslidanden, som annars äro förtidiga för denna ålder, Öfver pannan låg dock ett gladt sken, och som han ru satt i en framlutad ställning på den låga stolen vid spiselp, såg han snarare sorglös än sorgsen ut. Hans händer, som voro ef en nästan sjuklig hvithet, omslöto en tjock svart bok med dyrbara perma; och guldsnitt, den han nyss hade lagt tillsammans Skall jag gå då, far?, sade den sist beskrifne till den äldre kamraten, och blickade frågande upp på den gamle. Jan, svarade denne och vände sig ovilkorligt mot den andre, ja, gå du Alf; om du tar! giv vägen genom skogen samt sedan går öfver slussen och gesom slottet, så är det icke så fasigt långt, menar jag; flickan måste jag ha hit i qväll, hon får icke bli qvar längre bos den der qvinnan; hon lär sig bara att springa och ranta på satoraa, och sedan 2 far barret illa dessutom der boria i kyffet; vi mäste bereda henne något annat bem; tll dess må hon i Guis namn bli här; Ike, AMT Alf nickade bifallande, och hans ansigte blef : irare genom det glada leende, som spred Aierigen vände den gamle oen på den unge. Denne t sitna jackan öfver bröstet sig derefter nel, liksom för alt uppot — det var en krycka; 2 upp, satte boken bland bund: a böcker på en liten och gick hastigt bort.