Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 1

BRÖDERNE. Novell af W. I. KOJAN. På lummig strand, vid svall af bölja? Min låga hydda enslig stir. FISKAREN. Ej långt från staden S—, vid stranden af er enslig sjö, lig ett litet enstaka, förfallet hus, eller man kunde rättare kalla det koja; ty den låga resningen, de i bly iafattade fönstren, som darrade vid minsta vindfligt, och det torflagda taket gjorde icke anspråk på ett bältre namn Den rankiga dörren, hvars öfra bake eller gingjern hade lossnat och som derföre icke utan svårighet kunde öppnas, gaf ifrån sig ett knarrande, motvilligt ljud och gick trögt i den fåra, som den under tidens längd hade nött i det bräckliga goifvet. Derinre såg det dock icke så otrefligt ut; rummet var väl litet, men ganska snygg! och väl ordnadt. I taket sutto löfqvistar — reliker från den förgångna sommaren — här och der instuckna i spriogoraa; väggarna voro väl något nedrökta, det är sannt, så att grundfärgen svårligen kunde urskiljas; men här och der fanns dock en gladare hvilopunkt för ögat; något utmärkt fint porträtt i enkel, men vicker ram en krans af gula eller hvita eterneller, någo: bandros af bjert lärg o. m. d., som stack sillsamt af mot den i öfrigt torftiga inredningen. Et: gammaldags väggar med nedrökt fodral ock fyrkantig numsertafla stod främst mellan tvänne sängar och lät höra sina afmätta klosterlika, tunga knäppnic gr. På spiselns breda bird brann för tillfället en rn Utter brasa, i hvars st ne personer vörda sig Den ene, en gamma! man, som nyss hade slutat sitt dagsarbete, tycktes just taga sig en hvilostund fremför elden, åtminstone var han helt och kållet sysslolös; han satt på en hög stol, stödde båda fötterna mot hällen