Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 1

——— — — — — — —— NV — — ten och gjorde en pikant böjning på hufvudet; ,men det är eljest icke så mycket klosterkyrkan man far att se, som icke mer ciceronen på stället, en förtrollad prins, eller hvad det är för slag, som förevisar grafvarna och kyrkan, och som skall vara så öfvermåttan charmant, efter hvad damerna påstå, att han icke har sin Jike, jag tror nästan i bela verldenn. På slump en hacka, tag den om J behagen mina herrar! — Om vi skulle! fara dit ea af dagarna? Detta sednare sade hennes nåd just i luften, och hennes man upptog det alls icke till svaromål. Herrarne äro vanligtvis mycket rädde för dylika upptåg (om de icke hitta på tem sjelfve) emedan de i allmänhet icke gerna äro verkställare af förslager, som upprunnit i någon annan hjerna än deras egen. Det är en ganska ljus id, — jag blandar korten min nådigal — helst som Herrestad ligger i vägen och J kunnen taga herberge der,) sade Patronen. . Superbt! utropade. värden — (bet, min hederspatron, bet!) jag antager ditt förslag — ett godt förslag på min ära! . ;Vunnet spel,, gäspade hennes nåd; pvi hinna ännu en tur före thest — Sil vous plait. Sedan detta sålunda Jlyckligen blifvit beramadt, återvände den ertige löjtnanten till det andra bordet, och samtliga ungdomen begal sig åt salen. Man skämtade, man skrattade, man spelade en al Labitzkys tremolovalser På pianot, man valsade några hvarf, man repeterade några turer af fransäserne, som dansades hos grefve L. Man skulle nu dricka tb Usga löjtnanten var så varm, han ville icke dricka tbe. En af fröknarna hade den ertigheten att vilja hemta hallonsaft och soda för unga herras räkning. ;Kors, min nådiga, det går alldeles icke an? utropade den 12 ä öjtnanten ocn syntes :förtvifiad öfver frökens besvir. Fröken föräkrade och försäkrade — (Gud vet