Aftonbladet – 15 februari 1842, sida 3

ock andra skulle tänka annorlunda), blott du inte vill vara så sjelfkär och fåfäng och neka till det.x Nog, min vän — herr dektor, se på damen der : är icke vårtan vidunderlig? — kan den botas ? Nej, snyftade Celestine, ,betrakta heldre min mans skelande blick. Hans ögon voro så vackra, innan vi blefvo gifta. Doktorn påsatte sina glasögon; han betraktade först den ena, sedan den andra. Sir, sade han, med en högvigtig min, fruntimret här har verkligen en finne på venstra sidan af hakan, betydligt mindre än ett knappnålshufvud, och, min fru, pupillen i er mans högra öga är liksom nio personers af tio, en hundradedels tum närmare näsan än pupillen i det venstra. Detta är förhållandet, såsom det synes mig, som ser er båda för första gången. Men jag undrar icke på att ni, sir, tycker att finnen är så stor; och ni, min fru, tycker att ögat är så vindt, då ni så här sen hvarandra hvarje dag. De unga makarne blefvo träffade af en ömsesidig förundran — då en expres i detsamma brådskande ankom, för att kalla Adolf till hans faders dödsbädd. Vid slutet af trenne månader återkom Adolf. Celestines vårta hade helt och bållet försvunnit och Celestine fann sin mans ögon vackrare än någonsin. De lärde då af erfarenheten, att vårtor vex ofantligt fort, och fel på ögon plösligen utveckla sig, då man beständigt ser derpå, och att detär litt för två personer att dö tillsammans såsom älskande, men horribelt svårt, att lefva tillsammans trefligt såsom gifta, om de nemligen icke veta att. försköna den beständiga sammanvaron, genom nya behag och nya dygder oeh derigenom liksom gjuta olja i hymens lampa, som dessförutan täres fort och brinner dunkelt.