Aftonbladet – 15 februari 1842, sida 2

Celestine, min engel. du hör ju icke på mig. Jag berättar dig om mina resor, och du gäspar mig ju midt i ansigtet. Min bästa Adoff, jag är så hiskligt sömnig. En morgon, då Adolf vaknade och vände sina blickar mot sin hustru somsännu sof — för tusan,, tänkte han, jag har icke märkt det förr — Jåt mig se: ja, på min ära, har hon icke en vårta på hakan ! Å Adolf steg upp och klädde sig — han var alfvarsam och begrundande. De träffades vid frukostbordet. Celestine var munter, Adolf var dyster och nedslagen. ,Låtom oss rida ut i dag), sade Celestine. Min vän jag har hbufvudvärk., Stackars liten! Nå, låtom oss läsa det nya poemet. Min bästa Celestine, du talar så högt Jag! och Celestine blickade förebrående på Adolf, samt blef för första gången varse någonting i hans ögon, som förvånade henne — hon såg ännu en gång på honom: Himmellv sade hon vid sig sjelf, vAdolf är helt visst vindögd. Adolf å sin sida knotade sakta: vårtan har vuxit ansenligt sedan i morse. Det är omöjligt att beskrifva den verkan, som denna fatala upptäckt gjorde på Adolf. Han tänkte derpå oupphörligen. Han bade ingenting eljest att klandra — men den der vårtan på hakan klädde ingalunda. Celestines skönhet hade högeligen tilltagit sedan hennes giftermål. Hvarenda menniska märkte att hon embellerat. Adolf såg ingenting annat än vårtan på hakan. Hennes hy brann klarare, hennes blick Jjufvare, hennes gång var mera majestätisk; men hvad är allt detta när man har en vårta på hakan! Vårtan tycktes bli större och större med hvarenda dag; för Adolfs ögon tycktes hon vilja vexa öfver hela ansigtet. Ja, ban beredde sig På att med tiden se hela sin vackra Celestine bli en vårta. Han sväljde