Aftonbladet – 15 februari 1842, sida 2

NU -——-. n-mmiiri6i.—en! d ss lycka. De hade en sörtjusande villz, angenäma trädgårdar; de sjelfva voro väl uppfostrade, talangfulla, ä!skvärda, unga och kära. Huru var det möjligt att tänka, det de skuile erfara någon iedsnad? De voro icke i stånd att taga ögonen ifrån hvarandra. Ah, Adolf! förrädare — hvar har du varit?v På en lustig jagt i skogen, min engel.n Hvad, och utan mig! fyt lofva att aldrig göra så mer., ; Ack, älskade, gerna lofvar jag det. En annan gång — . Hvad, Celestine! tre timmar har jag sökt dig, hvar har du varit gömd?x Se icke så missnöjd ut, Adolf, jag var endast och talade med trädgårdsmästaren om anläggningen af ett lusthus, som du kunde läsa uti; jag hade ämnat öfverraska dig dermed. Min dyra Celestine! tre timmar! — det är en evighet utan dig! lofva mig att aldrig gå bort utan att säga mig hvar jag kan finna dig. Min dyraste Adolf! hur jag älskar dig — må mitt sällskap alltid förblifva dig så kärt! Ett sådant lefnadssätt är för många mycket angenämt för en liten tid. Adolf och Celestine älskade hvarandra så innerligt. att förtjusningen af detta Jif räckte till och med för månader. Det, som i början var passion, hade blifvit vana och de unga makarna förebrådde hvatandra, om den ena eller andra någonsin hängaf sig åt nyheten af andra förlustelser. Som de ingenting annat hade att göra, än att blicka på hvarandras ansigten, dem de ansett så sköna, hände det sig iblarid, att de hade svårt vid att undertrycka en gaåspning; och nyligen förekota ett litet samtal af följande innebåll: Adolf, min älskade, du talar i — lägg bort den der tråkiga böken, som ständigt läser uti.n a