Aftonbladet – 15 februari 1842, sida 2

Celestine väntade otåligt hennes: bortgång, hon höll på att dö af otålighet, att få döl In rusade fadren, barn, barn! hvad har jag hört? — Lefver du, Celestine Har du tagit in förgift? den unge sjeifspillingen är redan —x Redan, ropade Ceitestine och slog tillsammans sina händer: redan — han: väntar mig då. Ah, til! detta möte skal: jag dock infinna mig. Eon ilade till sin säng oeh fattade en flaska, som var gömd under -kudden; men fadren var till hands och ryckte ifrån henne flaskan, och hans dotter fick våldsamma anfall af korvulsioner, som tycktes icke blifva mindre fruktansvärda än giftet. IH. Oaktadt dessa extravaganser, älskade våra båda kontrabenter hvarandra verkligen, brinnande, oegennyttigt och af allt hjerta. Icke ett par bland tusen hysa en sådan stark kärlek till bvarandra, en kärlek som lofvar att blifva så varaktig. Adolf dog icke; motgiftet gafs i tid — ban blef återställd. Celestines sjukdom var farligare: hon led, stackars barn, af en feber med yrsel, och det dröjde flera veckor icnan hennes helsa och förstånd blefvo fulikomligen återställda. Huru kunde väl föräldrarna fortfara med sitt hårdnackåde motstånd ?Vanliga kapriser vågar man väl försöka att motarbeta, men när unga menniskor taga till gift och yrande feber — i! faut ceder. Dessutom störa dylika uppträden ens: husordning och ens comforts. Man är gi8ska nöjd att ge med:sig, då man börjar märka att ens hårdnackenhet skadar en sjelf. De unga gjorde således upp förslaget — de unga gite sig. I Eftersom: brud. och brudgum voro öfvertygade, att lifvets högsta goda. bestod för dem i hvarandras egande, hvarandras sällskap, flyttade de med ens på landet för att ostörda njuta sin