Aftonbladet – 15 februari 1842, sida 1

bli högeligen vredgade. Det kan icke sättas i fråga, det ju ni har en ovedersäglig rätt till edra barns ögon, öron, förnuft och alla sinnen, si ock till deras bjertan. Det är icke alls billigt att de bli lyckliga på annat sätt än efter edei önskan och föreskrift. Dessa sjelfviska kardinalsanningar tillämpades ock på Adolf och Celestine Men ehuru den sistnämnda hölls innestängd oct den förre vardt bevakad, fortforv de likväl at ofta skrifva hvarandra till och stundom träffas Deras kärlek var icke af det slag som kalla passader, ty trots; alla svårigheter och hinder slla motsägelser om faror som den var under kastad, syntes den efter loppet af ett år änn starkare och ionerligare än förut. Celestin hade hårdnackadt gifvit tvänne vackra brinnan1 unga köpmän, och en mycket. gammal bankier som skulle hafva lemnat henne enka inom et år — bestämdt afslag. Adolf, den munt:e oci vackre Adolf, hade befunnits döf för de sköna alla koketterier; de sköna hade synts honon utan hehag, sedan han lärt känna Celestine. Me ehuru deras kärlek hade vunnit styrka med ti den, hade tiden dock underlåtit att gifva någoi näring åt deras hopp vm förening. De börjad alt tvifla och förtvifla. Rosorna flydde frå Celestines kinder, hon tynade bort, hennes Jäp par hade förlorat sitt leende, hon magrade a tårar stodo jemt i hennes ögon, och hon sucka de, så att alla som voro vittnen dertifl blefv rörde. . Slutligen vardt hon sjuk, — arma flicka hon höll på att dö af kärlek. Adolfs våldsam ma lidelse frambringade ock sin verkan. Han pulsar brunno feberheta, hans ord voro ofta o sammanhängande; hans store farfar hade blifvi