Vi bådan, sade denne, phafva i dag varit de första här på bron, och äro nu äfven de siste. Hvad mig och mina likar beträffar, så är det icke underligt att vi gå här; det är för att samla almosor. Mea ni är, sannerligen, icke af vårt skrå, och ändå har ni, liksom vi, tillbragt heia dagen här. Säg mig, kära herre, i fall det icke skall vara någon hemlighet: hvad för er hit? — eller hvad är det för en sten som trycker ert hjerta och som ni här vill afvälta? ;Hvad kan det gagna dig, gamle, om du vet hvar skon klämmer mig, eller hvad jag har på hjertat? sade Frans, lika snäsigt som förut. Herre, jag vill er väl, derföre att ni tvänne gånger i dag upplåtit er hand och gifvit mig penningar,, svarade gubben. Gud löne er! Men ert ansigte är i afton bra mycket sorgsnare än i morgons, och det skär mig i hjertat. Detta godsinta deltagande hos den gamle soldaten behagade vår misantrop, så att han ändtligen fann sig vid att fortsätta samtalet. Nå ja, svarade han, som du ändtiigen vill veta hvarföre jag bar gått här och leds hela dagen, så skall jag säga dig att jag väntat på en vän, som stämt mig hit, men som icke infann sig. Med förlofo, sade gubben med träbenet, a. måste tillåta mig säga rent ut hvad jag tänkeri Er vän är ena skurk, som så kan narra er. Hade han gjort det åt mig, så skulle han i sanning få smaka min krycka, bara jag fick tag i honom. Hade han fått förhinder, så borde han skickat bud och icke huttlat er som en pojke. Jag kan just egentligen icke bli ond på honomp, genmälde Frans, urskuldande, ty han bar icke personligen lofvat inställa sig här; det var blott en dröm sor lofvade, att jag här skulle råka min vän Att för gubben omtala spökhistorien, syntes honom både omständligt och onödigt, derföre höljde han sin uppgift i en dröm. Det är en annan sak), sade den gamle. Om ni sätter tro till drömmar, så undrar jag inga