wvember, då han straxt efter klockan 40 på aftonen kom hem och skulle stänga porten till nämnde, af boktryckaren Rumstedt bebodda egendom, sett en främmande karl, stående på torget straxt utanför porten och innaeför densamma sett en annan, som, af Nilsson tillspord om sitt ärende, svarat: det angår er ej;, men på Nilssons tillsägelse förfogat sig ut, hvarefter porten blifvit igenläst. Botktryckaren Rumstedt anmälde, att han, fruktande något anslag emot sonen Rumstedts lif, låtit honom flytta upp i det hus, der boktryckaren sjelf bodde. I sammanhang härmed berättade polisuppsyningsmannen Lundberg, att han, jemte uppsyningsmannen Gustafsson, efter befallning af polismästaren, fyra serskilde aftnar från klockan 8 till 42 hållit vakt på Rumstedts gård, men att desse aftnar inga sådane personer der visat sig. Breitfeldt inlemnade nu 2:dra delen af sin skriftliga bekännelse, som upplästes. (Den har redan varit införd i Aftonbladet.) Breitfeldt bedyrade nu som förra gången, ait innehållet i denna skrift var fullkomligt; sannt, och uppgaf, på fråga, att Rumstedt natten till den 29 Oktober varit klädd i en stor mörk iifrock, men ej i någon kappa, och att han begagnat mörka byxor och en blå klädesmössa med rund och platt kuile. PBoktryckaren Rumstedt anhöll, att en arbetare hos brukspatron Owen, vid namn Svanberg, som den afton då mordet skedde, sett två personer utanför hu3et der Carlsson bodde, måtte inkallas och höras. Eleven Beurling gjorde det tillägg i sin förut afgifne berättelse, att Rumstedt, då Breitfeldt Tisdagsaftonen den 26 Oktober, var hos honom, bedt Beurling stadna qvar och dricka vin, hvilket Beurling väl ej gjort, men nu velat omnämna, såsom ett bevis derpå, att Rumstedt vid berörde tillfälle icke synts vara angelägen att blifva ensam med Breitfeldt, Ransakningen afslöts för dagen, för att fortsättas den 31 Januari. — — En märklig bekännelse om ett i hufvudstaden föröfvadt rån med mord berättas i Dagblahet. En och annan torde påminna sig, att en sjöman, vid: namn Granström, sistlidne Juli månad fanns död liggande uti eller vid kokhuset å Skeppsbron, och att jäkarebesigtningen föranledde till den förmodan, att ban dödt af blodslag, emedan ansigtet var uppdrifvet och rödt, samt pupillerne starkt utvidgade. Nu har en å Malmö fästning, för försvarslöshet häktad f. d. sjöman, S. F. Hultin, angifvit siz såsom den der rånat och sedan medelst strypning mördat bemälde Granström. Hultin har derföre blifvit hitforslad, och hans angifvelse har här redan så till vida blifvit befunnen sannolik, att förestånderskan vid kokhuset igenkänt Hultin, såsom den der, aftonen före Granströms död, befunnit sig i G:s sällskap, samt att hon äfven erinrat sig andra, af Hultin uppgifne och med brottet sammanhang egande omständigheter. — Dagbladet berättar, att ett spädt, lefvande gossebarn sistlidne Tborsdag blifvit funnet, utlagt å en vedlår, uti förstugan af ett hus vid Drottninggatan. Barnet är intaget å Barnhuset, men modren har ej kunnat upptäckas. — För några dagar sedan förekom i bladet en insänd berättelse, huruledes en bättre man blifvit å gata ofredad af några sedeslösa ynglingar. Åntalet af dylika kämpar, som tåga ut på äfventyr och störa gatufriden, tyckes tillvexa. 1 går afton drog åter en sådan skara genom Stadssmedjegatan, under stoj och skrik. De syntes nyss hafva antastat någon som de mött, och befunno sig ännu i berserkw-vrede. Att se hvad som var å färde hade en stilla man, svept i sin kappa, stamnat i en gränd nära gatan. En af de framrusande sällarne störtade på honom, utan någon gifven anledning, och slog horom i gar tan. Då han resto sig upp, fann han sig omgzifven af sju å åtta kämpar, hvarföre han ansåg klokast att draga sig tillbaka, helst tvänne bekanta i hans sällskep, hvilka stannat längre ned i gränden, rådde honom dertill. Under skällsord och eder å de angripandes sida begåfvo sig de anfallne in i ett hus, der den ene af dem hade sittt hemvist. Utanför porten stannade anföraren för berserkarne och föregaf, till bevis att han icke alls fruktade nigra följder, att han tillhörde ett al slagtarhusen — en uppgift, sem var ganska antagligz, emedan endast lössläppta nötkreatur kunna fara fram på ett dylikt sätt.