Aftonbladet – 12 februari 1842, sida 2

STUM KÄRLEK ). FOLKSAGA AF I. A. MUSÄUS. VI. Med innerlig trängtan afvaktade Frans höstdagjemningen. Hans otålighet gjorde dervid hvarje dag till ett år. Ändtligen nalkades den utsatta dagen. Natten förut kunde Frans, af orolig väntan efter hvad som komma skulle, icke tillsluta ögat. Blodet forssade och pickade i hans ådror, likasom på slottet Rummelsburg, der han låg och väntade spökets ankomst. För att nu icke gå miste om mötet med den obekante vännen, steg han upp redan i dagbräckningen och bega! sig helt tidigt på morgonen till Weserbron. Den var ännu alldeles tom. Han gick flera gångel helt ensam der, fram och tillbaka, med den glada aningens förkänsla, hvilken egentligen innefattar all glädjens njutning. Ty det är icke de ernådda önskningarna, utan det säkra hoppet om deras ernående, som förlänar menniskosjälen den högsta innerligaste glädje. Han uppgjorde nm en mängd planer bvilka han, vid ernåendet 2 den honom väntade lyckan, ville meddela der sköna Meta. Sedan funderade han hvilketde ra skulle vara klokare: endera att framställ: sig för henne i full glans, eller att blott i skimret af morgongryningens första strålar framträd: ur sitt förra, nattliga mörker och småningom lå ta henne varseblifva hans ödes lyckliga förän dring. Nyfikenheten gjorde dervid bundrad frågor: Hvem kan den der vännen vara som ja; skall råka på Weserbron? — Månne det är nå gon af mina gamla bekanta som icke har glöm mig, oaktadt min olycka? — Huru skall har kunna för mig bana vägen till lyckan? — Skal väl denna väg blifva lång eller kort, beqväm el ler mödosam? — På alla dessa frågor hade han: ) 8e Aftonbladet N:o 30, 31, 32, 33 och 34.