Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 2

len andedrägt hvad denna manöver skulle betyda, om det hade afseende på strupen eller på skägget. Till hans tröst göt spöket vatten ur en silfverflaska i ett silfverbäcken och vispade med sin knotiga hand tvålen till ett lätt skum, drog fram en stol och vinkade med allvarsam min den ångestfulla luraren fram ur silt gömställe. Emot denna betydelsefulla vink skulle en invändning hafva gällt lika litet som emot den stränga befallningen af storherrn, då han till en afsatt visir skickar dödens engel i skapnad af Kapidebi Baschi, som, försedd med silkessnöret, kommer för att hemta hans hufvud. Det nödvändigaste som i detta fall ör att göra, är att båla god min och med stoiskt Jugn låta till snöra strupen på sig. Frans åtlydde också genast den gifna ordern; madrassen började röra sig, den derunder gömda sprang raskt fram och intog sin plats på den anvisade pallen. Eburu onaturlig denna plötsliga öfvergång från den yttersta försagdhet till det djerfvaste mod än måtte synas, så är det icke dessmindre sannt att saken så förhöll sig. Den spökande barberaren knöt en handduk för bröstet på sin darrande kund, fattade kam och sax och afklippte hans hår och skägg. Sedan intvålade han konstmessigt, först skägget, sedan ögonbrynez, hjessan och bakre delen af hufvudet och rakade honom sedan så kal som en dödskalle. Då denna operation var slut, tvättade han det rakade hufvndet, torkade ansigiet med handduken, inlade sina rakdon, svepte sig in i scharlakansmanteln och lagade sig till att gå. De vigda vaxljusen brunno förträffligt under hela denna scen, och förmedelst deras sken i spegeln såg Frans, att barberaren hade förvandlat honom till en kinesisk pagod. Han beklagade inom sig bittert förlusten af sina sköna, bruna lockar; likväl andades ban nu lättare, i öfvertygelse att offret var fulländadt och att andan nu hade vidare ingen makt öfver honom.