Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 2

v en mans tunga steg. Skrammel här och skrammel der, som om en delirqvent släpade tunga kedjor, eller som om en fångvaktmästare stultade omkring i slottet, med en stor nyckelknippa. Detta var ingen vindens lek. Modet förstummades och fruktan dref allt blod uppåt bjertat, så att det bultade som en hammare, Nu var saken allvarsam. Så vida fruktan hade låtit modet ännu en gång höja sin röst, så skulle detta sednare hafva erinrat den skrämde om subsidietraktaten med kusvärden och förmått honom, att genom fönstret högt reklamera den utlofvade bjelpen, ren dertill fattades honem beslutsamhet. Den ängsligt bäfvande tog sin tillflykt till madrassen, såsom varande den räddes sista nödvärn, och drog den tätt öfver bufvudet, liksom foglen struts gömmer hufvudet i gräset, så snart han ser sig icke mer kunna undgå jägaren. Derute hördes dörrar öppnas och igenslås med elt hiskeligt buller och nu kom det till särgkammardörren. Det ruskade på låset, och försökte flera nycklar, tills det hittade på den rätta; men rigeln gjorde ändå litet motstånd, tills ett hårdt slag, likt en åskknall, öppnade äfven den, så att spikar och skrufvar sprungo. Då inträdde en ling, mager man, med ett yfvigt, svart skägg, klädd i gammalmodig drägt och med ögonbrynen allvarsamt nedsänkta. Öfver hans venstra skuldra hängde en röd kappa och på hufvudet bar han en spetsig halt. Han gick, med tunga steg, tre bvarf upp och ner i rummet, såg på de vigda vaxtjusen och puisade dem, så att de måtte brinna klarare. Derpå kastade han af sig kapIpan, öppnade en raklåda, som han burit gömd under den, framtog rakdon derutur och började slipa en hvass, blänkande rakknif mot ett läderbälte, som han bar vid gördeln. Frans, som låg och glodde under madrassen, svettades ångestsvett, befallte sig i den heliga jungfruns beskydd och spekulerade med återhål