Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 1

smala fönstret i murens fördjupning. Han öppnade detta, tittade, för att förströ sig, på den stjernklara himlen och på minans alla fläckar och fördjupade sig rätt innerligt i detta betraktande. På gatan inunder var det alldeles tyst och öde och, oaktadt den omtalta rörelsen i värdshuset, blefvo der alla dörrar stängda, alla ljus utsläckta, och der var om en stund så tyst och mörkt, som i en graf. Deremot stötte nattvakten i hornet och lät sitt: Hören j Herrar! skalla öfver hela köpingen och intonerade dernäst, till stor trygghet för den rädda astronomen, som ännu höll sin blick stadigt fästad på de blänkatide stjernorna, en gäll sång, alldeles under fönstret, så att Frans lättligen skulle kunnat börja ett samtal med honom, hvilket han ock hade gjort, om han hade varit öfvertygad att nattvakten skulle svara honom. I en folkrik stad, midt ibland en talrik familj och ett stort hushåll, der det är så Mycket buller, som i en bikupa, må det för tänkaren vara en angenäm vederqvickelse att filosofera öfver ensamheten, tänka sig den som det ljufvaste för menniskosjälen, föreställa sig dess ansenämaste sidor och längta efter dess njutning. Men der, hvarest bon är hemmastadd, på ön Juan Fernandez, hvarest en från skeppsbrott bergad eremit i långa år lefvat ensam och skiljd från hela den öfriga verlden; eller under en mörk natt, djupt in i en dyster skog; eller 1 att obebodt slott, der tunga murar och hvälfda tak väcka fasa, och der intet annat lefvände väsende andas, än det balfförfallna tornets sorgligt skrikande uggla — der är ensamheten sannerligen icke det angenämaste sällskap för den skrämde anachoreten, i synnerket när han hvarje ögonblick väntar att ett spöke skall visa sig. Då kan det lätt hända, att ett samtal genom förstret med nattvakten erbjuder en angenämare sysselsättning för själen, än den annars så fängs-, lande Jektyren af ett loftal öfver ensamheten,