Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 1

— sr of H—(OWnHHdHnjnnnnrrmrrm deiserna öfver honom, och han ville hämnas deröfver genom en plågoande, som huserade i det gamla bergsslottet, och hvilken, sedan en lång töljd af år, hade derifrån fördrifvit hvarje lefvande varelse. Slottet låg nära köpingen, på en brant klippa, alldeles midt emot värdshuset, så att det endast senom stora körvägen och en liten forelldamm var skiljdt från detsamma. I anseende till dess behagliga läge höll man det likväl i godt stånd, ehuru ingen bodde der; det var försedt med alla slags husgeråd och tjenade till jagtslott för egaren, som ofta höll banketter der på ljusa da2en, men som, så snart stjernorna började tindra på himlen, for derifrån med hela sin svit för att undvika bullret af plågoanden, som huserade der om nätterna, ty om dagen lät spöket hvarken höra eller se sig. Så oangenämt det var för godsherrn att det spökade i slottet, så angenämt var det å andra sidan, i fråga om tjufvar. Grefven hade aldrig kunnat lega någon trognare och vaksammare väktare i slottet än just detta nattliga spöke, som höll de förvägnaste tjufband på afstånd. Derföre visste han ingen säkrare ort till förvarande af sina dyrbarbeter, än just detta gamla bergsslott, beläget i köpingen Rummelsburg vid Rheinberg. Sclen var nedgången och den svarta natten inbruten då Frans, med en lanterna i handen, ledsagades till slottsporten af värden, som bar en matkorg och en vinbutelj, hvilken sednare, som han sade, icke skulle komma i beräkning. Äfven hade han medtagit ett par stakar och två vaxljus, ty i hela slottet fanns hvarken jus eller stakar, emedan man aidrig dröjde der lingre än till skymningen. Under vägen märkte Frans den fullpackade korgen jemte de båda vaxljusen, dem ban icke trodde sig behöfva, och pdå fruktade att få betala; derföre sade han ull den skalkaktigt leende värden: Hvartill detta öfverflöd? Ljuset i lyktan skall nog räcka