Aftonbladet – 10 februari 1842, sida 1

hade så alldeles hbelskinnad kommit ifrån den hotande faran. Han kunde icke begripa hvarföre värden efterskänkt honom sin räkning, hvilken, enligt hans mening, måtte belöpa sig ganska högt. Han började nu att med innerlig kärlek och varm tacksamhet omfatta den gästfrie mannen, hvilkens jercharda näfvar och starka arm ban så mycket hade fruktat, men fick i detsamma en oemotståndlig längtan att ur sjelfva ryktets källa erfara dess sannfärdighet eller falskhet. Beslutsamt vände han derföre sin häst och trafvade i sporrstreck tillbaka. Riddaren stod ännu qvar vid porten och pratade med sina tjenare, till be ordrande af hästvetenskapen, som var hans älsklingsstudium. Han utbredde sig med mycken sakkänonedora öfver byggnaden och höjden af den främmandes höst, hans breda bringa, bans fisa ben — då han i detsamma varseblef den resande, som kom trafvande till baka, och, tagande för afgjordt att denne saknade något som blifvit qvarglömdt, såg han snedt på sin betjening för deras förmenta försummelse. Hvad har ni mistat, wnge manl, ropade han emot den kommande, sefter ni återkommer, ni om skulle vara så tidigt på vägen?, — Ack, ännu ett ord, ärade herr riddare,, svarade Frans. Bit elakt rykte, som kränker ert goda namn, äger, att ni väl emottager och herbergerar avarje nödställd vandringsman, som anropar er sm gästfrihet, men att ni, då han drager vidare, eid låter honom pröfva edra starka mnäfvar. Denna sägen har jag trott på och derföre icke sparat att genom :snålhet och framfusighet i nDåson mån hämnas den elaka behandling jag Vänade mig att af er få erfara, Jag tänkte vid nig sjelf: Den stränge junkern lär ingenting ;fterskänka mig, så vill jag icke heller efterskänka honom något, Nu lät ni mig deremot ara min väg, utan att, som jag väntat, få huten full med stryk och det förvånar mig på det högsta, Säg mig nu, värdaste riddare, eger det