med de läckraste rätter, dem ingen grefve skulle hafva försmått. Frans tog flitigt för sig och väntade icke tills han blef frågad. Då han var mätt, sade han: cErt kök är, som jag ser, försedt med allehanda goda saker; är er källare i lika godt skick, så får jag riktigt Iof att berömma er hushållsinrättning. Riddaren vinkade nu åt sin munskänk. Denne fyllde genast välkomstbägaren med det vanliga bordvinet och räckte den åt sin herre, som deruti drack gästens skål och i ett drag tömde den stora bägaren ända till botten. Derpå gjorde äfven Frans sin värd ärligt besked; men då denne frågade: Käre främling, hvad säger ni om det bär vinet?, svarade han: cJag säger att det är dåligt, i fall det skall vara af det bästa, som finnes i er källare. Skall det deremot vara af det sämsta, så är det mycket bra.n aJag märker att ni förstår er på vin, sade riddaren; iTheobald, skaffa hit af det bästa fatet, Munskänken frambar nu ett stop kestligt vin, och då vår vän hade smakat på det, sade kan: Detta kallar jag vin som duger; wvi vilja blifva vid detta bär. Riddaren befallde nu fram ett stort krus af det rara vinet, drack med sin gäst, så att han blef munter och glad och började tala om. sina fälttåg, huru han varit med i slaget vid Venedig, huru han genombrutit skansar och slagtat de wälska-skarorna, såsom man slagtar en fårskock. Vid denna berättelse råkade. han i en sådan krigisk entusiasm, att. han började med förskärarknifven nedsabla flaskor och glas, svängde den slutligen som en lans och ryckte sin bordskamrat så nära inpå lifvet, att denne började frukta för näsa och ören. (Forts. följer.)