hans skuldror ändå skulle få betala kalaset, öfvergick hans pultroneri till ett slags djerihet. Herre, sade han, ni ser att hällregnet bar gjort mig så våt som om jag simmat öfver Weser; laga deriöre att jag för utbyta mina våta kläder emot torra och lät sedan framsätta något till mats jemte ett krus väl kryddadt öl, som fördrifver feberskakningen ur mina nerfver; sedan skall jag nog bli väl till mods., — Räått så, svarade Ridaaren, gif befallning om hvad ni önskar och bete er här som vore ni her:e i htset Frans lät betjena sig som en pascha och som han visste att käpprapp väntade honom på slutet, så ville han också förtjena dem. Han äggades och retades på mångfaldigt vis med: betjenterna, som voro sysselsaita omkring honom; det kommer ändå, tänkte han, på en och samma räkning. — Den här tröjan, sade han, pär ju gjord åt en istermage, ge mig en annan, som sitter nättare efter lifvet. — De här tofflorna klämma mig, jag miste ha ett par större. — Det här kråset är ju styft som ett bräde och rifver mig på hakan; skaffa hit ett annat som faller sig mjukare och smidigare, och som icke är doppadt i så tjock stärkelse. Herrn i huset visade alldeles icke ringaste missnöje öfver denva Bremarens frimodighet, fastmer manade: han på sina tjenare att flinkt uträtta hvad dem blefve anbefalldt och bannade dem för deras långsamhet, kallande dem stympare och lymlar, som icke förstodo att rätt passa upp på en resande. Då bordet var dukadt, satte sig värden och gästen, låtande begge ölkruset väl smaka sig. Straxt derpå frågade den förre hvad den sednare önskade till qvällsvard och denne svarade: Låt bära in hvad ni har, så får jag se; Om ni eger ett välbeställdt kök. Genast visade sig kocken och fullsatte bordet