tågens många synder, utöfvade åtskilliga barm. hertighetsverk, spisade de hungriga, gaf de tör stiga dricka och herbergerade nödställda resand men .... med hugg och slag jagade de herber gerade ut ifrån slottet. Han var enrå krigsmai som, oaktadt han flera år lefvat i fred och still het, icke kunde vänja sig af med den martialisk: tonen. Då den nyligen anlände främlingen var be redvillig att, emot god undfägnad, underkasta si; husets hemsed, så behöfde han just icke läng vänta förrän portens riglar och lås skramland öppnades och de gnisslande flygeldörrarna upp lätos, liksom hade de, genom den jemmerton d läto höra, varnat eller beklagat den arme re sanden. Öfver dennes rygg lopp den ena kall: rysningen efter den andra då han red in genon porten. Det oaktadt blef han väl emottagen Några betjenter ilade fram för att hje!pa honon ur sadeln, visade sig beställsamma att frånspän na sadelpåsen, föra hästen i stallet och ledsags den resande in till deras herre i ett väl upplys rum. Den athletiske mannens krigiska utseende, der allvarliga min hvarmed han skred främlinger till mötes, det eftertryckliga sätt hvarpå han ska kade hans hand, så att denne nästan varit fär: dig att skrika, den stentoriska stämma hvarmec han heisade honom välkommen, liksom hade han talat till en-döf, allt bragte den uppskrämd: vandraren i fruktan och förskräckelse. För ö? rigt syntes riddaren vara en :man i sina bäst år, full af liflighet och kraft. Då Frans icke kunde dölja sin rädsla, uta synbart darrade i bela kroppen, frågade ridda ren med dundrande röst: ,Hvad fattas er, ung man? Ni darrar ju som ett asplöf, liksom skull ni vara dömd till döden. , Frans bemannade sig och då han betänkte, at