Aftonbladet – 9 februari 1842, sida 1

virtuos, men: dem musikaliska talangen var på den tiden för em friare just den aldraminst resommenderandey tyri dessa råa tider var den varken så hedrad eller så indrägtig som i vårt yppiga, mera upplysta århundrade. De sköna kousterna. voro då ännu icke barn al öfverflöutan af bristen och torftigheten. Main visste i någon resande tonkonpstnär, om icke 2w och annan kringvandrande fattig student från Brag, hvars gälla symfonier utanför de rikas lörrar,! betydde detsamma som anhållan om en liten säärf tll lifsuppehälle. oÄfven var den älv skade flickans ädla uppoffring: alltför stor, för att med en och abnan serenat kunna: wedergällas ; så tyckte. Frans, åtminstone, soch-Meta börde ej nera de intagande tonerna at håns luta. Men med hvarje dag ökades: för den unge mannen sjelfanklagelsens -hvassa, stickande törkEn;. ångern öfver hans ungdoms: lätts.nnighet och den utsväfvande vandel, han fört i lyckans lagar, plågade henom allt mer och mer. Månset hjertskärande monodrama, som klagade öfver hans fordna dårskaper, började han i sin nslighet med ett sorgligt O!eller Ack! — Ack, Metal suckade han för sig sjelf, phvarföre såg ag dig icke förr? — Du skulle varit min skyddssngel: åtankan af dig skule hafva ryckt mig från förderfvets brant, Kunde jag åter genomefva mina så tanklöst förspilida år, så skulle lifvet för mig vara ett Elyseum, och för dig ville ag skapa mitt hem aill ett Eden. Adia flicka! :u uppoffrar din bela lefnads väl för en usling, ör Jen tiggare som ingenting eger, utom ett hjerta, ippfylldt af kärlek och — förtviflan, som icke örmår erbjuda dig den lycka du så välförtjenar.s