Aftonbladet – 8 februari 1842, sida 3

VV UVA, ÅtMHSHNÅÅÅÅOÅOH OO slagen. Isynnerhet var hon vid ytterst dåligt lynne på den dagen, då grannen Hummelkonungen stod brudgum. Då tåget satte sig i rörelse för att gå till kyrkan, och stadens pipare gingo förut med trummor och skallmejor, suckade hon, klagade och jemrade sig, allde!es som i den otycktiga stund då Jobsposten om hennes mans död och skeppets förlisning träffade henne. Meta såg med stor likgiltighet bröllopsskaran tåga förbi; till och med de herrliga prydnaderna, ädelstenarna i myrtenkronan och de nio raderna af äkta perlor omkring brudens hals gjorde på hennes sinne intet intryck, hvilket var så mycket mera underligt, som annars en parisisk mössa eller någon annan meteor i den moderna grann!åtsverlden kan störa en hel sockens trefnad och lugn. Hennes mors bhbjertfrätande bekymmer var det enda som oroade henne och omtöcknade något hennes sköna ögons annars så strålande blick. Hon bemödade sig att geROM tusende smekningar Och små uppmärksamheter förjaga modrens elaka lynne, och det lyckades så tillvida, att gumman ändtligen blef litet språksammare. (Forts. följer.) tt — GIRIGBET. Rika menniskor, som äro giriga, likna cypressträdet — de må se bra ut, men gifva derföre ingen frukt; så hafva de rika medel att vara ädelmediga, likväl äro några det icke; men de borde betänka att de blott äro förvaltare af sin egendom och borde visa sin frikostighet mera enom att öra godt, än genom att blott och bart besitta rikeiom. De borde ej endast förbehåila sia välvilja åt lem. som efter:efva dem, ty de som icke vilja gifva örrän de dö, visa att de ej skulle vilja det då helier mm de längre kunde behålla sia rikedom.