Aftonbladet – 8 februari 1842, sida 2

stod ban der, liksom fordom hans kollega, den harmoniske Orpheus, när den älskade skuggan af hans förlorade Euridice åter flyktade till Orcus. Det minsta han kunnat göra, hade varit att rycka af sig håret, rulla sig på golfvet, ränna med hufyudet mot väggen, slå ut dörrar och fönster ceh på allt sätt bira sig åt som en rasande menniska. ANt detta uraktlät han dock af goda skäl — just emedan den sanna kärleken icke alstrar några dårar, utan tvärtom är ett universalmedel att bota sjuka sinnen för dårskap; pilägga de utsväfvande mildare bojor och leda den obetänksamma ungdomen från förderfvets brant på dygdens och förnuftets jemra väg; den vällustge, som icke af en ren och sann kärlek blir förbättrad, är ohjelpligt förlorad. Så snart Frans åter hunnit samla sina sinnen anställde han lörorika betraktelser öfver fenomenet på hans kärleks horisont. Han begrep visserligen att han varit driffjedern till den lilla qvinliga koloniens utvandring; de honom tilisända penningarna, linhandelns upphörande, blomkrukorras borttagande och den derpå följande afflyttningen, — allt sammanställde sig nu för hans tankar och upplyste honom om rätta förhållandet. Han märkte att moder Brigitta kommit under fund med hans kärlek, och fann nu, af slla omständigheter, att han icke stod i gunst hos; benne; denna upptäckt var för honom icke serdeles uppmuntrande. Men den sköna Metas symboliska gensvar, hvilka hop, medelst blomsterkrukornas trogna vård, hade gifvit på hans musikeliska kärleksförklaringar, hennes bedröfvelse cc hennes tårar, som kan bemärkt kort före afflyttningen från den trånga gränden, upplifvade åter bans hopp och höllo honom vid godt mod. Hans första göromål var nu att gå ut i staden och göra sig underrättad om hvar moder