— Ni allena skall bestrafa mig. — Här, sire är konungens, eder anberres, hufvud, och — här är — mitt.o När Laneelot Young hade uitalat dessa sista ard, kastade kungen en medlidsam bliek på den stackarn och gick sedan, med händeraa på ryggen, en lång stund af och an i rummet. Sedan stannade han, harskade sig och talade sålunda: ,Jag bar, dels för att rätt kunna uppfylla min pligt såsom detta landets lagkrönpie konung, dels af synnerlig lust och förkärlek, sluderat lagen i grund, ja — gjort kännedomen cf dess alla serskilda grenar till mitt lifs uppgift, och jag skulle handla rakt emot densarama — jag menar: 12g skulle göra mig: sjot orätt, om jag 3 icke af grundhg öfvertygelse aniörde, att jag sökt tillegna ig en fmilständig kunskap om jus geniium, jus naätuvale, jus civile, jus publicum, jus fendale, jus emphytevfioum, ji — till och med jus canonicum; framför allt har jag enat mia uppmärke samhet åt den crenen al Jurisprudensia, som handlar om menniskors rättigheter och förseelsen i fråga om penningsangelägenheter; och jag kan i det sednare hänseende: väl tillägga, att jag, så till sägandes, hor in succum et sanguinem hos mig förvandlat en Voetii, eP Groenr wegerici, en Pagensleckeri verk. 388 kan ock ur ett dussin lagskriftställare skiarligen bovisa, sil ett kungligt hiks uppsåtliga stympande eiler förstörande, gjordt i elak afingt är ett brott; döden värdt, och som icke n9g hårdt kan bestraffas; — deremot. har jag ingenstädes påträffat den casts,iatk Bägon bona fide, för välluktens skull ock-curiösitaris gåva afskurit hufvudet på