wngenämt att afkunna en dödsdom. BIDRAG TILL POLISFÖRFATTNINGARNAS BELYSNING ELLER OM RÄTTIGHETEN ATT VITTNA I EGEN SAK. Något hvar känner att vår lag gifver nästan iteslutande kraft åt den bevisning, som sker genom vittnen, och att tu vittnen kunna tvinga domaren att döma rakt emot sin ölfvertygelse, ja mot sitt bättre vetande. I ändamål ati förekomma allt missbruk af denna åt viunen öfverlåtna exclusiva makt öfver sanningen i rättegångssaker, har lagstiftarn visserligen uppräknat en hel hop jäf både i allmänhet och isynnerhet; men vid andra tillfällen har åter just nödvändigheten att hafva vittne på allting tvungit honom att lindra dessa jäf allt mer och mer, ända tills han kommit derhän att låta vissa personer vittna i egen sak. AT 4734 års lag synes väl tydligen, att lagstiftaren endast i högsta röd och då saken ej på annat sätt tycktes kunna hjelpas, velat tillåta något undantag från de stadgade vittnesjäfven, men småniagom har högsta maktens håg att blifva mästare öfver polislagskipningen bragt eftergifterna ända derhän, att den högsta af alla jäfsgrunde-, hvad viljan angår, nemligen den, att man sjelf är part och äger nytta eiler skada af sakens utgång, blifvit för vissa personer upphäfven. Detta stora förtroende har just icke fallit på de eljest mest hetrodde persocxer i samhället, utan, besynnerligt nog, uteslutande på hufvudstadens polisuppsyningsmän, som, sanningen att säga, icke förvärlvat sig ryktet att vara samvetsgrannare än annat beskedligt folk. Ingen embetsman, från och med den högstbetrodde till och med trotjenarn, äger att sätta sig öfver något laga jäf, och i allmänhet är det en i domarereglorna uttryckt allmän grundsatts att ingen må sväsja sig penning tilln; men Stockholms polisbetjenter äro : dessa afseenden öfver lagen. Då imedlertid hufvudstaders innevånare blifvit uaderkastade ett så betydligt undantag från allmänna lagskipningen, att deras rät i vissa fall måste bero af anklagarve, som af deras fällande hafva en gifven pekuniär fördel, så synes åtminstone billigheten fordra, att vederbörande öfverståthållare eller polismästare dermed förfar ytterts varsamt och icke gifver vitsord åt någon polisbetjent, som antungen förut gjort sig känd för opålitlighet 1 uppgifter, eller uti det mil, der han är anklagare, röjer den ringaste ostadighet. Att denna varsamhet imedlertid icke alitid iakttages, har man då ock då hait stora skäl att förmoda, och särskildt synes det temligen klart at ett polisprotokoll, som händelsevis kommit att fästa vår uppmärksamhet. Man ser af detta protokoll, att tre polisbetjenter först ingifvit en skriftlig rapport och deri påstått, att elfva gäster vid förbjuden tid innevarit å ett benämndt näringsställe, och att der då spelats terning; denna rapport vidhöllo de två af dem ännu en gång, då målet i poliskammarn först förekom, samt åter en följande dag, då de i svarandens frånvaro läto afböra en af ifrågavarande gäster. hvilken förklarade sig ej kunna uppgifva de öfriges antal. En tredje gång åter nedsatte de gästernas antal till: åtta. Får gå för åtta då, lärer polismästaren hafva tänkt, och tillät dessa ostadige rapportörer att gå ed. När de svurit återtogo de ännu en del at anklagelsen, memligen påståendet, att man vid tillfållet i fråga spelat tärning. Hvart den tredje polisbetjenten, som underskrifvit angifvelsen tog vägen, upplyser icke protokollet; der står icke ens att polismästarn frågat efter honom. Och likväl hade det ju kunnat hända, att han velat, som man säger, ;med ed erhåila sin andetki böterna för håde de tre felande gästerna och terningsspelet; huruvida han fick någon audel i böterna då han icke hjelpte till ali med ed styrka anklagelsen synes icke heller. Då nu polisbetjenter ej få vittna i egen sak, så länge andra vittnen äro att tillgå, så frågas billigtvis hvad polismästarn gjorde för att utröna detta? TIatet, så vidt protokollet upplyser. Af de minst åttap gäster, som skulle varit inne på krogen, framhades blott ex och denne hördes icke, nämligen icke edeligen; det står icke att fi.va i protokollet, att han ens i förbigående tillspordes, om terningsspel blifvit vid tillfället utöfvadt, ej heller om han kände någon af de närvarande. Angående dessas efterspanande och börande måtte icke ens en tanka uppstått. Det är icke sannohkt, att den kungliga författvingsredaktörn 4776, änskönt han ställde hufvudstadens invånare under polishetjeningens sam