ig, då den tillförorduade har säte vid Krigskollegii ådsbord. Om kapten Gyldenstolpe är så omistlig, uru skulle det då gå vårt arma land, med dito arilleri, om han i hast bortkallades till högre värf? — Detta var den första och egentliga anmärkningen rid detta mål. Den andra var, att ett förslag läges till underskrift för en chef, der uttrycket: att ngen officer finnes lämplig till befatiningen, är ! )eyagnadt på ett sätt. som åtminstone blir tvetydigt ör en stor mängd officerares ifrågasatta skicktighet. Den tredj: var det i expeditionsväg oerhörda, att nan sjelf kontrasignerar den sak som rörer en sjelf. — De: är sålunda, under dessa tre synpunkter uppettadt, sem detta förslag väckte uppseende, och som det väl blir svårare att försvara, ju mer ljus öfver letsamma sprides. Av mm -—(RN — Mordet å Musikläraren Carlsson fäster ännu alitjemt hufvudstadens uppmärksamhet och man utvaktar med otålighet slutet på denna sak. I denna otålighet vill en och annan hafva förmärkt tecken af en allmännare sympati för dena tilltalade Breitfeldt, och en synnerlig misstänksamhet mot den af Breitfeldt anklagade Rumstedt. Uppriktigt sagdt hafva vi likväl icke förmärkt någotdera. Det gifves öfverallt känslosamma personer, isynnerhet bland det svagare könet, som intressera sig för brottslingar, emedan dessa verkligen framför alla andra äro olycsliga, och till denna känslosamma klass torde man få hänföra en del af dem, som understödja Breitfeldi med mat och kläder; att man deremot tiliåter honom mottaga sådant understöd, kan visst ursäktas med gammalt bruk, ty nästan öfverallt är det en sed att skicka mat och penningar tili arrestanter, ja, till missdådare som skola utföras till afrättsplatsen; men det står illa tillsamman med Kämnersrättens beslut ati hålla B. i mörkt fängelse, och är ett nytt bevis på svårigheten att åt vår lagskipning gifva en regulier gäng. Ea annan sort folk sympatiserar med brottslingar, emedan den i större eller mindre mån sympatiserar med brottet, och ser något stort i brottet, liksom i ädla handlingar; men de som så göra tillhöra väl icke hvad man menar med al llmänbeten, och ega dessutom ringa näring för sin fantasi af Breitleldt, hvilken endast excelierat I låghet, utan att förråda någon sådan egenskap, som kan förvexlas med de ädlare och högre. Snarare torde man höra anmärka en öfverdrifven otålighet att få slut på den Breitteldtska saken. Men märker nemliigen i detta, som i andra dylika mål, att det gilves absolutister i lagskipning, såväl som i lagstiftning, och får således ej taga illa, då man hör en och annan yttra, alt domarena helt simpelt borde låta slå bufvudet af Breitfeidt, om ej för annat, åtminstone för det ban anklagat Rumstedt. Detta utmärker i vår tanka för mycken hetta eller hämndgirighet. Rättvisan lider intet deraf, att den menskliga grundsatsen i vår lag, att beldre fria än fälla, får sin riktiga tillämpning, medelst en heldre sensam än brådstörtad ransakning, och man kan äta sin kål lika lugnt, om B. några veckor förr eller sednare befordras till sitt slutliga öde. För öfrigt är det klart, att den sympat: som tilläfventyrs visat sig för Breitfeldt, egentligen icke kan äga rum hos andra än den, som fästat sig uteslutande vid innehållet af bans skrift, och glömt bort hvad som förut blifvit vid förhören ådagalagdt. Samma otålighet, som nödvändigt vill se Breitfeldt skyndsamligast affäårdad, hastar äfven att oåterkalleligen förklara, det ynglingen Rumstedt är fu:!komligt oskyldig. Detta är alldeles sannolikt, men har god utsigt att kunna göras ännu sannolikare. Breitfeldis berättelser hafva, för den som eger aldrig så litet skarpsinnigbet, alla kriterier af lögnhistorier. Om det ock ej redan vore upplyst att B. från barndomen varit ljugere, skulle man likväl se det af hans beråttelse; den utvisar en ljugare af det lägsta och alldagligaste slaget. Man ser nemligen deraf, att han helt och hållet saknar sinnet för konuseqvens i det bea, och blott söker att, med hoplugna detaljer af hvad han vid hvarje tilifälle skulle ytirat etter tänkt, stödja hvarje större lögn: detta röjer för mycket att han diktar, för att förleda någon att tro, det hans anxlagelser mot Rumstedt innebära någon sanning. Också är det icke Breitfeldts anklagelse, utan de i saken eljest förekommande omständigheter, som mnödga en och hvar, att, han än tror Rumstedt vara oskyldig, dock icke Onsödigtvis svåra derpå, eder förtänka domstolen för det den ännu icke gjort hvad den hittilis icke kunvat göra, förklara R. oskyldig. Breitfeldts sednaste berättelse har i allmärhet varit gynnsammare för R. äv hans första tillmäle, och det ssadar icke att han fått tillfälle skrifva den, ;som det tycks, att han har lättare för ev iz bekännelse än en cuntlig. Han torde et