Aftonbladet – 5 februari 1842, sida 1

veler? Fulvo pretiosior auro, som den hedniske verskonstlaren Ovidius uttrycker sig. — Med ett ord: hvar har du skatten ? Här, ers maj:t,, stammade Lancelot med alla tecken till ångest, i det han åter kastade sig för kungens fötter, öppnade skrinet och höll det för monarkens ögon. Han ville ännu säga något mera, men orden dogo på hans läppar. Jakob fattade girigt tag i skrinet, ur hvilket, som han trodde, diamanter eller åtminstone guldstycken skulle blixtra emot honom. : Men då han tittade deruti, ryckte han hastigt händerna tillbaka, som om en orm hade stungit honom. Menniskal — Är du rasande? ropade han, i det han hastigt gick! flera steg tillbaka under synbar förskräckelse. Hafven j alla blifvit galva? — Yrar icke hvar och en om en skatt och — hvad ligger väl i detta skrin? — Ett afhugget menniskohufvud, så sant som Herren lefver. — I dag är en verklig .olycksdag! Knappast hafva vi undgått en grym fara, så hotar oss en annan. Ty att karlen der är förryckt, derpå vill jag svärja. — Nulla calamitas sola! Det vore underverk, om den der galne mannen ville anlägga en samling af hufvuden, och nu, till råga på sin galenskap, komme att, för raritetens skull, hemta sig ett konungahufvud — nemligen mitt eget.n Ackli sade Lancelot, utstötande en djup suck: Detta hufvud är redan, ty värr!l ett konungahufvud.x ,Der ha vi det, skrek Jakob ännu mera förskräckt. Hörde du, John Ramsay? Galenskapen talar genom bonom. — Drag ditt svärd, Ramsay, och kör ut honom.x