Aftonbladet – 5 februari 1842, sida 1

Ni torde vara gamla bekanta. — Har jag gissa rätt, sir John? Om jag ville neka det, så skulle det doc icke undgå ers maj:ts skarpa blick, svarade Ramsay. För öfrigt har jag ändå föresatt mi att kasta mig till ers maj:ts fötter, för att an hålla om dess bifall till min förbindelse med Flora.n — pÅh ja, hvarför icke det?, sade kung Jakob, så mycket förnöjdare, som han nu kom ifrån bekymret om den unga flickans försörjning. Jag gifver dig tillåtelse, fuloris nomine. — Men nu kommer jag ihåg, att vi icke veta hvad din far kan säga derom. — Jag hoppas dock,, fortfor han efter något besinnande, att han, förnuftigt vis, icke kan ha något att invända; ty om ock flickans mor icke var af adelig börd, så val dock fadren grefve, och hvad mera är — er Stuart. Således är din utkorade i visst fal en slägting till vårt eget hus. Du sjelf är, frår och med denna dag, riddare, och således att be trakta såsom homo suae spontis, eumligt Celsi uttryck. Äfven menar jag, då jag rätt genom. ser papperen, att något af Frans Stuarts indrag: na egendom måtte kunna återfås för dottren: räkning. — Så tag henne då, i Guds namn., De båda älskande kunde knappt tygla utbrot tet af sin förtjusning. De kastade sig på kni för. konungens fötter och betäckte hans hände! med kyssar. Ännu en lång stund derefter lem nade Flora fritt lopp åt sina glädjetårar. Nu till dig, glasmästar thesaurarius ropad Jakob, så snart han bunnit afvärja de älskande tacksamhetsbetygelser. Hvar har du de or tillhörige guldmynten? Eller är det kanske ju