Aftonbladet – 5 februari 1842, sida 1

Hvad? ropade Jakob, som imedlertid kastat en fiyktig blick på skrifterna, dessa äro de handlingar, hvilka Bothwell så länge olagligt undanhållit mig, som jag bar trott vara förstörda, och derigenom lidit mycken förlust. Nu, iu först efter hans död, unnar han mig dem, och derföre skall jag emottaga och försörja hans lotter, ett barn af lagligt, men icke jemnbörligt, äktenskap. — Hm! han tilltror oss inte ite heller. Ett sällsamt testamente, vid vår krona! — Men — det ligger något derunder, fortfor ban efter någon besinning, något, som ag icke kan nämna, men som ändå behagar mig. Han tilltror mig en serdeles hög grad af magnanimitas, och han skulle icke ha bedragit sig. — Nå, Lancelot Young, säg mig: hvar har du barnet ?, Derute; det är derute i förmaket,, ropade hastigt John Ramsay, och hans öga blixtrade, Befaller ers maj:t kanske ..... Ahy du antar dig förskräckligt ifrigt den här saken, sir John, sade konungen. Det är imedtertid rätt vackert af dig. Så låt då barnet komma in; jag vill se det., Som en blixt for Ramsay ut genom dörren och några ögonblick derefter inträdde han med Fijora. vÄr detta det omtalda barnet? ropade konungen öfverraskad. Ja nu, Jobn Ramsay, kan jag förklara för mig bur det kommer sig, att du i hast blifvit en sådan barnvän. Nå, du behöfver inte blygas, min vackra flicka, fortfor han, vänd till Flora. Riddaren är ew ståtlig ung man — ja, fast ... det vet -du nog bättre än jag.