Aftonbladet – 4 februari 1842, sida 3

NET DV AR AR SVEN NYSSDIDv SAP EM eta kan deri åter inträda. (W. B.) BLANDADE ÄMNEN. TVÄNNE UPPTÄCKTS EXPEDITIONER TILL NORDVESTRA OCH VESTRA AUSTAALIEN. (Slut från gårdagsbladet.) Så snart tillricklig proviant var bemtad i land för expeditionens bebof under skonertens frånvaro, eglada den till ön Timor för att köpa hästar. Medan skonerten intog vattenförråd, gjorde kaptenen en kort utvandring, åtföljd af korporal Coles och Mustard. Den del af landet som nu genomströfvades var föga bättre än den, man första dagen genomvandrat; men resen försvårades än yt!erligare genom ett anfall af infödingarpe, hvilket dock kaptenen med sitt fasta militäriska mod och med tillhjelp af sina två män afslog, utan någon olägenhet på någondera siden. Vid ett annat dylikt tillfälle blef kapten Gray allvarsamt sårad och en af infödingarnes anförare dödades af hans hand. Lynher återvände från Timor med en laddning af vilda hästar (Ponies), sådana som troligen ingen sjöfarande förut försökt att styra; men deras lardsättning och transport till detställe, der sällskapet befann sig, samt sedermefra deras beteendel under upptäcktsvandringen var ganska löjligt. Landet, hvarigenom sällskapet passerade, var ofta pittoreskt; stundom sågos fruktbara fläckar, men marken var så ojemn, och brist på friskt vatten röjdes så ofta, att både menniskornas och djurens helsa och styrka dukade under, så att kaptenen efter förlusten af alla de köpta hästarne, och sedan hans följeslagare voro utmattade, vände åter tillbaka mot Hannover Bay med icke ringa fruktan för Lynhers säkerhet, emedan landets eländiga beskaffenhet hotade det lilla sällskapet med fullkomlig undergång, i händelse någon olycka händt skönerten. På samma utflygt skedde infödiogarnes andra anfall, hvarom förut blifvit antjdt, vid bvilket tillfålla kapten Gray blef sårad. Hans beskrifning om denna tilldragelse är mycket intressant; men utrymmet tillåter oss endast att meddela utdrag deraf. Yi finna den tappra officeren liggande i det vilda snåret, omgifren af barbarer, törstande efter hans blod, och väntande på undsättning, som han efterskickat genom sin trogna korporal Coles. ;Strömvattnet uppfriskade mig ansenligt säger förf., pmitt sår var likväl mycket smärtsamt, och tiden, som förflöt efter Coles bortgång och under afbiden på undsättningen, tillbringades i de betraktelser, som uppstego i följd af de för handen varande sorgliga omständigheterna. Jag satt på den klippiga stranden af en stilla klar skogsbäck och stödde mig mot ett litet träd. Solen sken klart, skogen krälede af foglar och insekter: en sådan scen skulle jag som gosse hafva älskat att åse; men nu huru annorlunda! Så oroad, utmattad, i ett fremmande obekant land, hvarje ögonblick i fara att bli anfalIcn, med fingret ständist på trycket af pistolen, var jag i spänd uppmärksemhet för att uppfånga hvarje föremål och ljud, för att kunna försvara ett lif, som jag likväl trodda under tiden droppvis bortflyta med mitt blod. Naturens behag omkring mig; den glada so!en, sväfvande på sin molnfria bana; foglarnes sånser som ljödo i skogen, — och mina vänner fjerran, okunniga om mina nöd, undet det jag kände mig döende här! På samma sätt hafva många forskare förut gått bort. En yngling, min vän och följeslagare, hade fallit på samma vis, sedan ofvananförda händelser togo sin början; andra hafva förgåtts sammal!edes. Ea främmande sol lyser öfver deras grafvar, den vildes fot trampsr på dem. — Men låtom oss hoppas, att då civilisationen hunnit utbreda sig så vida, skola deras grafrvar bli haliga ställen, der vandraren skall gjuta en tår öfver askan Bf desse, som uppoftrade sig för forskningens sam, och lära sina barn buru mycket de äro skyldige honom den modige, den ihärdige, den ädle, som slumrar der.a Kaptenen flyttades slutligen i ett tält ; han beskrifver sina känslor sålunda: aJag bekymrade mig föga, säger författaren, öfver den brist på beqvämlighet, jag nu nödgades vidkännas. Denna lott bar mången tanper soldat delat lika med mig; en sak gjorda natten för mig dyster och plågsam — genom skogen ljödo qvinnornas och männernas sorgliga klagorop öfver den döde chefen, som fallit för min hand. Dessa rop ringde i mitt öra heta natten igenom och ryckte mig oupphörligen ur min feberslummer. aUnder den tid, jag låg i mitt tält, i stora plågor och med ganska nedslagen sinnesstämning, sköttes jag med mycken ömhet af Ruston, matrosen, som jag fört med från Cap, hvilken beständigt anförde sådene tröstegrunder, som hans högst egna filosofi kunde uttänka; en dag, då ban, antingen i följd af några af mina yttranden eller någon annan omständighet, öfvertygat sig, att minnet af den fallne infödingen, som jag dödat, gnagde mitt samvete, sade han, då han inträdde i mitt tält och satte sig på gol!vet bredvid mig, och sedan han gjort sina vanliga frågor om min helsa och mina önskningar, samt småningom ledt samtalet på den sednare tilldragelsen: Nå väl, sir, om jag vore i ert ställe, är jag säker på att jag into ens skulle grubbla på, att jag I skjutit den der svarta slyngeln. Ah! sir, det är godt om såna, la: det är fullpröppadt doraf,. Jag kunde väl just icke inse hvad tröst jag kunde hemta från detta Rustons argument, men jag kunde icke låta bli att skratta åt dess egenhet och kände mig med detsamma erkäpsam för Rustons välmening. Sedan den sjuke något litet hemtat sig från sin I blessyr, fortsatte han, med fältskären mr Walkers .medgifvande (hvilken, under sin patients sjukdom, gjort små utflykter inåt landet), sin expedition i samma vest!iga riktning, som ban från början följt. Mycket fruktbart land upptäcktes, och många intressanta kuriosa, bvarom vi fremdeles, när vi komI ma att afhandla ur-invånarnes traditioner, vanor och bruk, skola utförligare tala. Vid återkomsten från denna utvandring gingo kaptenen och hans följeslagare, efter ett besök på Bacgl, som låg vid kusten, om bord till Mauritiu:, hvarifrån den outtröttlige forskaren, efter en kort rastetid, som var nödvändig för hans sår, åler steg om bord med sitt sällskap och nödig proviant och seglade långsåt Swanfladen. Meden han här inväntade ett af koloniens fartyg, för att ledsaga honom till destinationsorten för j hans nya upptäckter. hade han tillfälle att sätta sig i beröring med infödingarns och förvärfva sig kunskap om deras språk och seder. Slutligen begaf han sig åstad å nyo och landade på ön Bernier, ett torrt land, norr om Swanfloden, och der fortsatte han, på trenne hvalfiskbåtar, sin äfvantyrliga fårdHans enkla och målande berättelse om storm, strid, lidanden och skeppsbrott, skall säkerligen utgöra ett rikare samtalsämne vid julbrasan, än någon roman, men utrymmet tillåter oss endast att i korthet säga, latt aftaor an mänend anctränoeninvar och tåligt uthär