Aftonbladet – 4 februari 1842, sida 3

PURE MIUJVURVES 0 MMO NB: SI VMRM BJ ORME PE tra långs slädan ned i smutsen. Om detta skedde efsigtsfullt eller i följd af den icke häftiga makninfen, äro meningarne delade; men Norriänningen tänkte inom sig: Det kan dock gå bra underligt till! — all kronobetjening tillhör ju att öfva rätt visa och beskedlighet, — att styra, men icke bruka; våld, — att i sådant fall, som detta, begära bhbandräckning af den som vederbör, och emot lega, — alt i alla hänseenden göra rättelser med saktmod,! serdeles då man har främlingar för sig; — så går det till i min hemort och eljest öfverallt, men så mycket förstånd hafven icke J visat. — — J ären visserligen icke de som J gifvit Er ut för! — Karhända flerc tänta som denne Norrlänning; men at sådan tanke är oriktig, till och med farlig, lärer oss hans öde i Poliskammaren, der han, i stället att få den upprättelse han väntade af de när-! gångne, pliktfälldes till en icke ringa summa; hvaremot de, som föranledt uppträdet, gingo fria och — ! kunna fröjda sig i andanom åt den andel i böterna, dem såsom mål!sägare kan tilldelas, ifall det i Poliskammaren afsagda utslaget kommer att äga bestånd. — Så olyckligt gick det för dea mannen. En mängd andra fogelhandlare rosa icke heller sin marknad. Main har mot dem anmärkt, ait de drifvit bandeln genom främmande personer; för hvilken förbrytelse de, hver för gig, äro fällda att böta 453 Rdr 46 sk. Banko. De äga det medvetandet, som: ingen lärer kunna bestrida, nemligen: att under denna vinter bafva erbjudit Stockholmsboerne en i. allmänhet bättre vara, än de sednast förflutna ären, och, det oaktadt, till vida lägre pris än förr, serde1es hvad fogel beträffar: att de, genom de biträden de nyttjat, förskaffat många af arbetsklassens fattiga med:emmar, de der arnars med sina familjer skulle ökat de oförsörjdas antal, tillfälle till bergning under den årstid, då behofret är större och arbetsförtjenaten inskränkt; att de, korteligen sagdt, med deras handel gagnat men ej skadat: — att do deremot I nu, då deras vinst, till följd af de låga priserna, är I mindre än tillförene, finna den ytterligaro minskad genera de böter de måste utgifra, så väl för sig sjelfve som för de handtlangare de nyttjat: att de icke bedrifiit sin handel annorlunda nu än som den I bedrifvits i många år, uten åta!, enligt den vana de likasom ett arf omotiagit af deras föregångare: att de ej ens haft begrepp om den förbrytelse de begått, och för hvilken ingen till alimänna ordningens iakttagande anställd person och imtet offentligen anslaget förbud, till rättelse för främlinger, varnat dem: att de icke felat med uppsåt mot bättre vetande; I samt slutligen att de vil kunna finna afsättning för I sina varor på annat håll, t. ex. i Norge, dit vägen icke blir dem lång öfver Dovres fjell, eller det icke aflägena Åland, nordvestra Sverge cch Ryssland, m. fl. De känna en tilldragelse från sal. Underståthållaren af Wannqvists polismästaretid, då en fogelband!are tilltalades för alideles likadan förbryj teise, men, på sitt förklarande, att den karl, hvars biträde han begagnade, var välfrejdad och ägde hans I fulla förtroende, blef frikänd, hvaremot den polisbetjent, som gjort anmärkningen, fick den tilirättavisning, att han ej borde springa med smiaktigheter, utan erinra sig, det ingen lidit, men väl ; haft nytta af Norrlänningea i det öfverklagade bäntcendet. Sådana biträden, som hittills begagnats, lärer ingen af Norrländska fogelhandlare kunna vara utan, och alla för slik hande! på vägen hit varande Norrlänningar hafva anträdt resan utan att medföra tjenstehbjon eller anaat biträde, i beräkning att på förr vanligt sätt bär finna handtlangare mot betalning. ; Desso få visserligen vid ankomsten hit en varning af sina här förut varande kamrater, men måste dock j antingen, under öppet medvetande, kasta sig i faran att äfven dömas, eller ock, till skada för dem och utan nytta för samhället, indra deras, icke utan beI svär och kostaad genomförda, eljest lofliga, handels! spekulation; ty då en del blifvit bötfällda, måste följden blifva enahanda för alla, som idka handeln på enabanda sätt. Imedlertid blef domen ö:ver do nu pliktfällda deres första varning. Måtto blott ingen af dem eller de, som komma att bötfällas, få anledning till den klagan, hvaruti dena ene af de nu dömda Norrlänningar skäligen kunde utbrista, enär han har det obexaget, att, hvarje gång plånboken öppnas, åskåda 2:ne qvittenser å hvar sitt datum, på — samma böter. — Sannerligen måtte icke denna erinring ina duplo vara bra bitter!1! — Men det är hans obehagliga öde — ett nedslående minne från Hufvudstaden Stockkolm! I bredd med ofvannämnde jagter kan skäligen ställas den tilldrageise, som ägde rum MåndegsaftoI pen den 47 dennes vid fogelhandlaren Jon Bengts: soa8 axkomst. Då han möttes af här varande kamraters klagan och berättelser, om hvad dem vederfarits, skall han bafva svarat dem: Atas hvem som ätas vill, men ingen polisbetjent skall komma att äta miz!s — dermed menande, att han icke ämnado I blottställa sig för Polisens anmärkningar. Huru väl j han förespådde sitt öde, kan inhemtas af följande: Ett par polisbetjenter — sådane hafva sällan saknats i närbeten af Norrlänningarnes qvarter — sågo från något afstånd de samtalande och närmade sig, den ene med fråga om hvad som biifvit sagdt, hvarvid Bengtsson, som icke kunde se polisbetjeats-uniformen under den frågandes tätt sammanhållna keppa, öppenbjertigt förnyade sitt svar, ej tänkande! annat, än alt ban hade en vanlig menniska för sig. : Han bedrog sig, och de af hans ord sårade läto! föra bonom mellan soldater till Kastenhofs-häktet, innan han ännu fått skaffa sina hästar och medförda varor under tak. — Mycket folk medföljde patrullen, deraf många sågo att han gick helskinnad in i häktet. De medföljande hade stannat utanför och granneliga gilvit akt, så vidt de förmått, på arrestanten. Och några påstå sig kunna döma till be-. tydelsen af de hotelser med smällar och dofva !jud, å ena sidan, samt jemmerropen å den andra, hvi!ka! de under tiden åbört, eftersom Bengtsson, vid lösgifvandet 3:ne timmar derefter, fanns mycket förän-. drad till utseendet, och ännu klagande. Kamraterne umgingos med funderingar om egenskapen af det brott, som kunnat föranleda till denna arrestering; och cm fylleri tages till skäl, så lära många finnas, de der känna den enklagade, och intyga, att han I vid tillfället var fullt nykter — — derest de ej, På led hörda, ändra deras utsagor. I alla fall har Stockholmiresan denna vinter medfört mycket obehag för mången Njrrlänning och far håga hos dem alla, om icke någon tillåfventyrs kan. I känna sig Mot lögnare, ifall ban baft olyckan att I stå antecknad å polisbetjeningens promemoria, men lyckan att der åter utstrykas, och sålunda undgått jet 1eiso i Poliskammaren. Norriänning.n — LAN DSORES-NYHETER. CL2actha CarrespOondentaen harsttar. ätt eN I s 1 s a 1 ( , ; j