Aftonbladet – 4 februari 1842, sida 2

Den med skatten, ropade konungen förskräckt. Förskona mig från den der skatten, John Ramsay. I hela min lifstid vill jag icke hafva att skaffa med en sådan skattmästare. — Den der skatthistorien hade så när bekommit mig och mina lorder lika illa som hundarne när de äta gräs. Utomdess var det blott en förespegling af lorden, för att locka oss i förderfvet, en fantasi — ivgenting vidare. Eller menar du, sir John, att den karien verkligen för med sig en skatt — en ordentlig, dugtig, konsiderabel skatt? — Menar du desslikes, att hans allvarliga afsigt är att öfve-antvarda den åt mig, hans lagliga herre?) Hvad jag på min ära kan bedyra ers maj:t, sade John Ramsay, är att manren sagt mig det han har en mängd papper, hvilka den olycklige Frans Stuor!, grefve af Bothwell, anförtrott honom och utomdess ännu något af värde, som han måste lemna i ers maj:ts egna händer. Nigot af värde? — Nå se på bara! — Och papper från den arme Frans Stuart, som var en galenpacna, men som jåg ändå alltid ville återkalla ... pu har jag fått höra att ban är död. Så talade konung Jakob och nickade bifallande åt John Ramsay. Nå så för honom då till mig, den der bekante från London, hofglacmästarn, skattmästarn. Men till Cistercienserklostret. — Icke här i denna mordets och för-! räderiets boning, der jag icke vill dröja ett ögon-! blick längre., Det fattades föga, att ju konungen råkat i en ny fara. Den mördade grefve Govrie hade va-! rit höfding öfver staden Perth och af borgrarre mycket afhållen. När desse fingo höra att han! var död, församlade de sig hoptals utanför hans! palats och hotade att hämna den dödade. Ko-! nungens gröna rock skulle få betala laget, mente de, och blott med yttersta möda kunde borgerskapets hufvudmän lyckas att skingra folk-; massan,