Mar och John Ramsay. Striden hade varat nära en fjerdedels timma, konungens stridsmän voro tillbskaträngde till tornkammardörren och plats började tryta dem. Nu beslöt John Ramsay att endera 2fsöra striden till konungens fördel eller ock uppoffra sig för sin herre. Han hade nu trängt nära inpå grefve Govrie och genom täta svärdshugg gjort denne något förvirrad. Plötsligt bortkasiade han värjan, drog dolken och slingrade sig, medelst en djup böjning, undan sin motståndare. Så snart han sedan befann sig bröst mot bröst med fienden, omattade han honom med den venstra armen och sökte med den högra en fogning i harnesket. Då han ändtligen funnit en sådan, stötte han sin dolk ändatill fästet uti grefvens sida. Denne störtade, liksom träff.d af en blixt och utan att säga ett ord, till golfvet. Ramsays jern hade genomborrat hans hjerta. , Så snart grefvens stridsmän sågo sin herre falla, flydde de med ett ångestrop. Grefven af Mar och sir Walter Vere förföljde dem ända till trappan. Ehuru konungens herrar hyst den tron, att denne skulle under striden hafva ilat utför den hemliga tr:ppan och flyktat in istaden, så funno de honom dock, när de öppnade dörren till tornkammaren, qvar ännu med bopknäppta bänder och kinderna öfverströmmade af tårar, bredvid lord Ruthvens lik. Jag är icke skulden, nej, vid Gud, jag är icke skulden till det utgjutna blodet!v ropade ban, djupt skakad, då hans ledsagare förkunnade honom grefve Govries död. ,Ack, att jag kunde göra dem lefvande igen! Jag skulle af bjertat förlåta dem., TAL De hafva fått den lön deras förräderi förtjente yttrade gretve Mar, i det han stack in svärdet i slidan. a . ,Tänk icke på förrädarnes MM ers moj:tya ropade Hugh Herries. Tänk heldre på att bea