fingrar af min hand, om olyckan icke händt Doiet hoc cordi meo!x j Beklaga honom icke, sire ropade Hugh Herries, som med foten sparkade till den döde. Detta missfosters lik förtjenade att bindas vid en hästsvans och släpas gevom Perths gator. Ack, sir Hugh HBerries! Hans far föll för bödelns bila, sade den gode kungen suckande. Och hans lif, likasom min broders, skolen j alla få betala med edra hu!vuden! ropade nu en barsk stämma i dörren. Straxt derpå inträdde grefve Govsie, åtföljd af sex beväpnade män och hållande i hvardera handen ett blottadt svärd. Genast börjades en förtviflsd fäktning. Konungens motståndare voro åtta, — hans försvarare endast fyra. De sednare hade derjemte den omsorgen ait, om möjligt, radda monarken från dödsfara. För att kunna åstadkomma detta, berodde allt på att fördrifva motståndarne ur rummet och såmedelst skilja dem från furstens person. Detta seduare lyckades efter mycken kraftansträngning och gynnades af den omständigbeten, att grefve Govrie och hans medhjelpare fäktade i den trånga ingå: gen, då konungens försvarare deremot kunde sprida sig i rummet. Så snart de angripande blifvit titlbakadrifna i den smala, mörka korridoren, trängde grefven af Mar kungen tillbaka in i tornrummet och slog igen dörren om honom. Striden fortvarade imedlertid på det hetsigaste. Grefven af Govrie fäktade som en sårad tiger. Han visste att är och Nif stodo på spel. Mindre mod visade han: folk. Stupstocken, som var deras vissa lön, ifal de blefve besegrade och tilllångatagne, och som förmodligen framträdde för deras fautasi, mål väl hafva nedslagit deras mod. I alla fall val segern mycket ovss. Oberäknadt grefve Govrie raseri och havs medhje!pa:es öfverlägsna antal var sir Hugh Herries en halt och till svärdet: förande rästan oförmögen man; str Walter Veic var till åren och allt berodde således af grefvc