män tillsammantagna. Det var ej annoriunds möjligt, än att den menskliga egennyttan skulle begagna sig af detta förhållande, för att utöfvå ett nästan fabelaktigt välde öfver de lägre och föranleda en sakernas ordning, sådan verlds: historien ingenstädes förr sett dena. Verl den har redan erfarit mångfaldigt förtryck. men så oberäknadt och under en sådan fernissa af yttre bildning, då man för på tungan alla slags humanitetsfraser, har den aldrig förr skådat förtrycket. . Det kan ej undgås, att folket ofta smärtsamt känner det, men afståndet af den makt, bildning och kunskap skänka, är för stort, att någon förändring här snart skulle vara ati vänta, och derföre hafva också Kejsarens bemödanden hittills endast haft rivga framgång. Naturligtvis trycker detta förhållande aldra tyngst i de starkt befolkade provinserna, hvaremot vida mer psrsonlig frihet och större välstånd äro rådande i de trakter, hvarest befoikningen är glesare i anseende till jordmånens ofruktbarhet eller klimatets stränghet, t. ex. i guvernementet Perm, hvarest, etter Melnikoffs beskrifning, de gamla ryska sederna och gästfriheten visa sig i en vida vänligare gestalt, än i de vestra guvernementerna. I allmänhet är de lägre klassernas belägenhet ganska oiika i olika delar af landet; der hvarest råämnen i mängd produceras till utförsel, liksom på slafplentagerna, är menigheten vanligtvis aldra sämst lottad. Den mest glädjande anblick erbjuder visserligen Ryssland i östern, hvarest det ännu gir framåt såsom koloniserande. Dessa landssträckor, som i flera århundraden varit förhärjade af AÅsiatiska horder och nära förvandlats till ödemarker, men nu ånyo odlas af Ryssar och lemningar af urinnevånare, provinserna från Perm till Vidolga skola om ett århundrade hafva uppnått en betydenhe!; hvarom man hittills kanhända ej är i stånd att göra sig någon rigtig förestälining. Alvem är det intressant, att de Ryske fornforskarne börja allt mer och mer vända sig åt dessa länder, öfver hvilka de allena bli i stånd att sprida något ljus, särdeles öfver de ännu för oss gåtlike Bugarerne. I ethnografiskt hänseende är de fiaska ländernas besittningstagande af en slavisk stam, och dess utbredande till och med i de tinska fo:kens äldsta hemorter, af stor betydenhet. Att Tartarer orh Kirgiser förekomma i vestra Siberien, härleder sig sannolikt från Mongolersas tidehvarf, hvarifrån dessa länders ödelsggelse och oröligheterna i landssträckan mellan Tobol och Jarantes förnämligast datera sig. Ännu år 4840 ägde icke obetydliga oroligheter derstädes rum, men om hvilkas vidd och beskaffenbet vi ingenting veta; de tyckas egentfigen hafva förefallit i norra delarna af Kirgis-stepperna, hviliet ger dem ett misstänkt utseende, då det häntyder på strider emellan stammarna i norr om Thianschan. Hade oroligbhetertia yppat sig i södern, i rigtning åt Buchara, så kunde man anse dem som ströftåg, men bär var det lugnat, och äfven I nörden tyckes ordningen förlidet år hafva blifvit återställd, ty enligt en skrifvelse frin Orenburg af den 13 och 27 Juli, gingo karavaner från Petropaulowsk till Tasehkent, äfvensom från Orenburg till Chiwa och Bucbara. Far man tro detta bref skrifvet af en gammal köpman, vid namn Pitschugin, så ägde en betydlig skilnad rum i de Ryska karavanernas behandling på de olika orterna i Taschkent, Buchara, Chiwa. På sistnämnda ställe affordrade man dem två och en half procent af deras varor, hvilket ej ä mer än Muselmän vanligen betala; i Taschkeni begärde man fem, den vanbga tullen för andra trosförvandter, men i Buchara uppehöll man den med varornas visiterande långt öiver den gyn nande handelstiden och affordrade dem slutliger 410 procent. Detta är så ovazligt, att antinger Pit:cyugin med vett och vija måste berätta e osanning, eller Buchara bafva antaszit en hel och hållet fientlig ställning mot Ryssland. sistnämnda fallet skulle man dock knappt hafvi nöjt sig endast med en bög tull, utan tro ligen hafva besparat karavaserna hemväge från Buchara; men om Ryssarnes ställning i d