nn detsamma sprungit till föastret och ropat till sin svit de ofvar anförda orden. Väl sökte lord Ruthven att qväfva hans rop, i det han omslö hans strupe, men konuvgens lorder hade imed-t lertid hört det. Straxt derpå stormade de uppför buftudtrappan och inom några minuter voro de uppe vid dörren, hviiken de ämnade uppbryta. Välan I rop:de Ru:hven vildt; nu gäller dat en handling, hvilkea jag icke trodde mig behöfva begå. Ni och jag vi skola begge förgås. Jag hämnar dig, Min fars oförsorliga skuggal, Vid dessa ord fattade lord Ruthven å nyo den beväpnade mannens dolk. Han ryckte den hastigt ur slidan och var just i begrepp alt rusa på konungen, då dörren bakom den beväpnade öppnades och John Ramsay, lik en ursinnig, instörtade. Dö odjur! dö djefvulska förrädarel ropade ynglingen, i det han tvänne gånger stötte sin dolk i lordens sida. Ruthven vände sig till honom, dock utan att vackla. Stöt djup2Te, Ramsay, han har en tjock tröja på sigl ropade konuvgen, Pagen ville Just bibringa lorden en tredje stöt, då sir Hugh Herries och Thomas Erskine, hvilka, då de icke sluppit in vid hufvudingången, hade vändt om och funnit den hemliga trappan — inträdde i rummet. Ramsay fattade nu Ruthven, SOM började vackla, vid strupen och kastade honom mot de inkommande. Ur der deras värjstyng nedsjönk han, men utropade döende: Min handling var icke tadelvärd. Medan detta Wlldrog sig i tornrummet dundrade grefven 2f Mar och sir Waiter Vere på hufvuddörren. Andtligen lyckades de uppbryta den. Sen, mine lorder, den sorgliga tilldragelsen, ropade Jakob, pekande på den failne lordens lik. Han var en förrädare, som tänkte bringa mig om lifvet, men ändå ville jag uppoffra ett par