Aftonbladet – 3 februari 1842, sida 2

och oskuld vågar nalkas sin fader, utan krypan-: de och ångestfull, med en slafvisk eller hycklad ruelse, släpar sig fram till hans fötter. Är väl ett sådant föreställningssätt värdigt Gud, himmelens och jordens allgode oeh för-: barmande fader? Eller är det ens värdigt menniskan, skapelsens herre, hvilken Gud gjorde ef-! ter sitt beläte? Vi tro det ej och skole aldrig! lära att tro det. Imedlertid skönjas redan spåren af denna å-; sigts skadliga inverkan på folkets lynne och sed-: lighet. Allt mera sällan höres nu sorlet af det muntra julgillet eller den glada midsommarleken ; ynglingarne våga icke mera för presten öfva sina lustiga idrotter på söndagseftermiddagen; glammet tystnar vid julbrasan, folklekarna upphöra, folksagan dör bort, och snart förklingar, i djupet af våra skogar, äfven de sista tonerna :af nordens herrliga folkvisor. På detta sätt kommer allmogens lif att innan kort ej ega qvar en gnista af poesi eller den minsta förädlande och verkliga glädje. Och hvad blir väl följden af ett sådant.falskt och oklokt sätt att befordra gudaktighet, sedlighet och dygd? Je, råhet, sedeförderf och hyckleri. Vi hafva redan inhemtat den första skörden af det förderfliga utsädet ati en fruktansvärdt tilltagande sedeslöshet, bränvinssupande och . fattigdom. . Emot ett sådant ondt verka inga föreningar och inga metbodistiska nödhjelpsmedel. Man måste uppsöka det ondas källa; man måste arbeta att bland folket icke blott utså religion och sedlighet, utan äfven. bereda en jordmån, i hvilken desamma kunna slå rot; det vill säga, sörja för dess behof af andlig och kroppslig hvila samt förädlande nöjen och sysselsättningar. Om trädet hindras att fritt utveckla sig enligt dess egen natur, samt utestänges från luft och ljus, så hämmas dess vextlighet och det hopkrymper till en låg, knotig dvergplanta. Om menniskans bildning intvingas i en onaturlig, konstlad form, om hon icke en gång på hvilodagen får njuta frihet och hvila, så tager hennes sinliga del öfverhanden, och hon nedsjunker från ett fritt och ådelt väsende till en faller och djurisk träl.n Författaren visar, att sjelfva både judendomen och kristendemen äfven ursprungligen helgat denna söndagens lefnadsgladare bestämmelse, och han möter här herr Scott på hans eget fält, bibelcitationernas; hvarefter han slutligen äfven företager en granskning. af berr Scotts utsagor öm svenska nationens himmelskriande brott mot sjette budet och i afseende på svalg och dryckenskap. -Han har för att i denna fråga slå herr Scott med ett vapen, egnadt att taga mannen på det ömma, gjort sig den mödan att hopsamla en mängd statistiska uppgifter om förhållandena uti dessa och dermed beslägtade afseenden i sjelfva England, denna metodismens vagga och det land, hvilket med så mycken pkristlig oegennytta och kristligt nitv utsänder apostlar. för. Sverges och andra länders omvändande. Man kan icke neka att dessa tabeller se ganska kinkiga ut för Scott; och så länge ännu t. ex. på faktorierna i England det af hundra gossar räknas 46, som icke kunna läsa, tyckes det icke fattas utrymme för herr Geo. Scotts omvändelsenit att verka uti hemlåndet. Hr Cayallius har i följd häraf ett förslag, som man verkligen icke kan undgå att finna ganska räsonnabelt, att vi nemligen på vår sida skulle förena våra krafter till ett svenskt missionssällskap för den olyckliga, af egna landsmän förrådda, hedniska trälklassens i Storbritannien. omvändelse och fördel. ; Hr Cavallius lyktar här sin skrift, som viansett förtjent af att utförligare anmälas, och ur hvilken det skulle varit oss lätt att, om utrymmet medgifvit, anföra dubbelt så många både väl tänkta och väl skrifna blad. En sista. citat tillåte vi oss också ännu göra, nemligen af den slutanmärkning, hvarmed förf. tager afsked af herr Scott och hans predikan. Säkert är, — säger han, — att den andliga försoffning, vi i det föregående omtalat, ej låter häfva sig genom metodismen. Den förändring inom vår svenska. statskyrka, hvaraf man allt mer börjar inse behofvet, måste således byggas på en annan grund. Om en sådan nybyggnad. skall ega styrka att motstå vår tids sjelfviskhet, samt tryckningen af nya stormar och nya tidehvarf, måste den-ega en bredare grundval, än en inskränkt sekt-åsigt. Den får ej stödja sig på når gon St Benedikt, någon St. Luther, icke en gång någon St. Wesley. sjelf, eler hvad vetenskaplig I lära. och åsigt som heldst: Endast en grund är I tillförlitlig, nemligen den som lades af vår milda I frälsare. Endast denna, i all dess ursprungliga enkelhet och renhet, är nog fast för att kunna motstå menskliga lidelser och villfarelser, liksom klippan hvilar trygg mot hafvets tumlande I vågor SET Må vi då söka alltmera återföra I vår enskilda och vår statsreligion till likhet med detta sitt ursprung!, Utom den skrift, hvaraf vi här ofvan lemnat en öfversigt, rekommenderas äfven hos läsaren en annån, i dessa dagar utkommen och ganska lärorik, med :titel: Sambandet mellan methodismen och missionsföreningarma i Sverge: anteckningar vid genomläsning af Svenska missionssällskapets berättelse. Det är ett aftryck af en ganska förItjenstfull serie af artiklar i Stora Kopparbergs lläns tidning, och kan oenom sin sakrikhet i upp