Aftonbladet – 1 februari 1842, sida 1

ligt utseende. På hufvudet bar han en likaledes nött och gammal, grå filtbatt med spetsig kulle, men som -pryddes af en dyrbar hägerfjäder, fasthållen af en agraff med en infattad solitär af stort värde. Den här beskrifne mannen red på en utmärkt skön, hvit häst. Nu blef han varse den stillastående hjorten och en skallande hornfanfar lät i detsamma höra sig. aDer är hjerten! FVenelicia preda, för att tala med Ammiaur, ropade han, i det han hoppade af hästen. Holiah! Mylord af Mar, slå ni omkull honom. Och ni sen, Sir Walter Verel Jägarne hade imedlertid suttit af. Tvåaf dem närmade sig bjorten med smygande steg och höggo med sina stora jagtknifvar på en gång af hans: senor ofvanföre knäna på kakbenen. Ett af dessa hugg hade misslyckats. Rasande af den oerhörda smärtan, vände sig djuret mot sina fiender och sårade begge, eburu blott lindrigt, då en tredje jägare sprang fram och genomskar senan. Hjorten störtade nu till marken. Genast gaf jägaren med den gröna sammetsklädningen honom, med bortvändt ansigte, dödsstöten. På nytt skallade jagthornen; de jägare, som först sårat hjorten, stiucko sina hirschfängare i slidan, afdrogo den högra handsken och bugade sig djupt för denne sednare. eMin själ, ett präktigt djur! ropade den i sammetsrocken glad. Rista upp buken på honom, sir Vere; jag vill se hur fet den gynnaren är. Men, för tusan! tag er då tillvara, att inte så der svänga omkring ögonen på oss med jagtknifven, när ni drar ut den, tillade ban förargad, i den han tog tre steg baklänges, ehuru