Aftonbladet – 1 februari 1842, sida 1

WEE STREETS SEAT FORSKAR RESO nar rt Perth, jagade konungen i Falklands park. Jagt var ett nöje, som han alltsedan de första ungdomsåren varit med passion tillgifven. En herrlig hjort med sextongreniga hörn bade straxt från jagtens början blifvit uppdrifven af hundarna och hade nu i mer än två timmars tid trotsat sina förföljares ansträngningar. I det han tvenne gånger simmade öfver den brusande Tay, hade han vunnit ett betydligt försprång, men nu hade han aflägsnat sig långt ifrån flodstranlen. Tre gånger hade man ombytt den förföljande ligan och de uttröttade hundarna ersattes af friska. Det hetsade djuret tycktes ändligen hafva öfvergifvit allt hopp att undkomma. Just nu fram; usade det flåsande och med hängande tunga ur småskogen. Tjugu gälla röster af dess fyrfotade, i hamn oeh häl ilande förföljare, blandade med jägarnes hornklang, skallade, och det ådla djuret framställde sig sjelfmant och i förtviflan för sina blodtörstiga förföljare. Med sänkt hufvud, tåradt öga och flämtande sidor försökte det sitt sista försvar mot de tjutande, ilskna hundarne. Ingen af dem vågade bita det vackra djuret i strupen, ty de voro rädda för de hvassa, månggreniga hornen. , Då ljöd, helt nära, en fanfar af jägarhorn, och en trupp af ståtliga jägare sprängde genom en smal gångstig upp på den, med täta busksnår omgifna platsen. I spetsen för de ankommande red en högväxt, medelålders man. Han bar en mörkgrön sammets-jagtklädning, som doek syntes något nött och satt så spänd, att den icke allenast måtte varit ganska obeqväm för den, som bar den, utan äfven gaf honom ett a!ldör besynner