Aftonbladet – 1 februari 1842, sida 1

den tilltalade var på tre alnars afstånd ifrån honom och hade blott något hastigt utdragit knifven. Eders majestät täcktes förlåtalutbrast sir Vere bestört. Konungen (ty den i gröna sammetsrocken var Jakob den Sjette) afbröt honom genast: Nå nå, lugna er, sir Walter Stormväder. (Han plägade gifva alla sina gunstlingar sådana, just icke de bäst valda tillnamn.) Vi vete, att ni är vår trogne tjenare och vänte intet annat af er, än hvad ni är oss skyldig, såsom eder krönte monark; men historien berättar oss en mängd betänkliga händelser, hvarföre det väl egnar en försigtig konung, att vara på sin vakt och undvika ända till skenet af en olycka., aSkulle ers majestät väl kunna förmoda något sådant om mig? frågade sir Walter Vere förskräckt. Visst ingenting ondt, svarade Jakob vänligt, men det är en gammal regel: Qui sis, et quid facere possis, considera! Men, hvad är det? ni blöder. Afven ni mylord! Hjorten har sårat er. Det gör mig ondt, i synnerhet som jag befallde er fälla hjorten och j båda således för min skull blifvit sårade. Vänten imedlertid, jag skall nog hitta på något, som skall lindra er smärta — jag skall gifva eder hvardera en vacker skänk — d. v. s. när jag får några penvingar — nu är jag fattig som Job. Ers majestät täcktes tillåta mig att i all underdånighet anmärka, det jag, genom detta nådiga yttrande, finner mig tillräckligt belönad, sade mylord Mar, i det han genast sökte att skickligt draga fördel af monarkens goda lynne. fvad