Aftonbladet – 31 januari 1842, sida 3

tTatllvisa UCL SIULURCH Kan VaCKka, 1 al alllDanheten skulle taga sig det orådet före att mnärmare skärskåda dera: sätt att gå till väga på litteraturens älskvärda fält. KONSTOCH LITTERATUR-STAFETT. I Hamburg, Januari 148. I Någonting särde:es wuffallend, finnes icke att på nyåret anmärka inom de tyska estetiska för hållanderna; den sköna litteraturen Jlefver härstädes sedan längre tid ett torftigt lif och die Bähne, företer ingenstädes inom det gamla Teutonias landamären något egentligt muvemang. Fuimus Troes,, vi hafva haft vår Jysande period; men intet kan vara beständigt. Vi hafva haft Schiller och Jean Paul, och vi få nöja Oss med Saphir och Lewald; — Heine låter högst sällan höra af sig, och han hörer dessutom för närvarande mera till Frankrike än Tyskland; — vi hafva haft Mozart och Weber, och vi få hilla till godo med Gläser och hans vederlikar. Vår Stadt-Theater bör i Hsarburg bar för ögonblicket fått en smula vind i seglen genom Sabine Heinefetters rgasterande, på dess tiljor. Hon har hitills uppträdt i tvenne roller, nemligen såsom Norma i Bellinis opera, såsom Romeo uti samma kompositörs Capuleti e Montechi,, samt såsom Sextus i Mozarts Titus. Den sistnämnde rollen har utan tvifvel varit hennes bästa; men eburu man visserligen ännu alltid i henne igenkänner den i hög grad utbildade sångerskan, har man dock omöjligen kunnat undgå att bemärka årens inflytande på hennes fordom så sköna och mäktiga röst; eit inflytande, för hvars döljande hou nu nödgas taga sin tillflygt till allabanda konstgrepp och stundom transponera hela stycken på ett ganska vågadt sätt. — Lortzing har satt musik till en ny opera Casanova, hvartill libretten lär vara tagen från fransyskan. Den heter ,Casanovae och gals för fjorton dagar sedan för första gången i Leipzig. Den framgång Sophokles Äntigonc nyligen hade i Berlin, har gifvit direktionen af den kungliga teatern i Dresden anledning att försöka en dylik påkänning på publikens klassiska smak genom uppsättandet af ett för några år sedan utgifvet tyskt original-drama, Die Maiteser-Rittern, der på antikt vis körer blifvit använda till omvexling med dialogen. i Dresden voro körerne fyra och icke, såsom det skedde i Berlin, plaeerade i orkestern, utan i de scenen mnärmaste logerna på tredje och fjerde raderna!! Det låter besynnerligt i beskrifningen, men försäkras bafva låtit rätt bra i verkligheten; isynnerhet lär den musikaliska effekten, när samtlige körerna föllo in i tutti, hafva varit högst frappant och storartad. I Bremen gör en dram kallad Jack Sheppard;s — en fri bearbetning efter engelsmannen Clinsworths roman af detta namn, — sedan några veckor en ihärdig furore. Man förespår att denna pjes, genom sin ytterst intressanta och till sista ögonblicket väl hållna intrig, skall anses värdig att efterhand upptagas på Tysklands flesta skådebanor. Potz Tausend! det tror jag väl; det är icke nu för tiden hvar dag det bjudes oss teaterstycken med p,en tili sista ögonblicket väl hållen intrig.. Från Darmstadt skrifver man om en fransysk teatertrupp, som derstädes för vintersäsongen etablerat sig och spelar vådeviller, de goda Tarmstadsboerne skratta tarmarna ur sig, som Saphir skulle uttrycka sig. När man ledsnar ibjel på tyska, måste man roa sig på fransyska, intet är naturligare, och Berlin, Wien, Dresden hafva redan längesedan härutinnan föregått med exempel. Apråpå om Dresden! Denna hufvudstads förnämsta scen förlorar en af sina vackraste och mest omtyckta aktriser, den inom teaterverlden välbekanta Fräulein Bauer. Detta namn är,som men vet, endast en pseudonym, hvarunder det döljer sig ingenting mindre än en markisinna Montgomery, hvilken till följe af en oemotståndlig passion för skådespelarekonsten redan för fem år sedan engagerade sig vid nämnde teater och derstädes vunnit ett lysande artistisk renommeåe, Hon itertager nu sitt förnäma stånd och namn och beger sig till sina domäner, för att egna sig åt sina båda söners uppfostran; hbvilka under loppet af hennes sceniska bana varit inpensionerade i den berömda privatskolan i Schnepferthal. I Grefvinnan Rossi, (Mamsell Sontag), har alltsedan hon drog sig från scenen, med synnerlig ifver lagt sig på kompositionen. Hon har nu sednast fulländat en kantat för sopran med kör, kallad H naufragio fortunator — nDet lyckliga skeppsbrotteto, — och sjelf föredragit densamma på en soire musicale hos Metteraich i Wien. Hon lär sednare blifvit befalld till kejserliga hofvet, enkom för att låta höra denna vackra pjes. Det dröjer förmodligen icke jänge innan man får se den i musikhandeln. Medan talet är om fashionabla och förnäma konstnärer, bör jag nämna en rält pikant musikpublikation, hvsraf i detta ögonblick första! häftet redan utkommit i Berlin. Detär en samling eFavorit-marscher,, arrangerade för fortepiavo från orkesterpartituret; och hvaraf hvarje nummer eger till kompositör någon mediem af! kunglig familj. Dessa furstliga tonsättare äro Fredrik den Store, Fredrik Wilhelm den 3:dje, Prins Fredrik af Preussen, Prinsarne Wilhelm: och Albert af Proussen, Kronprinsen af Hanover, och Kronprinsen af Sverge och Norge. Så mycket musikaliska furstar, och ändå så litet harmoni i Europa! Liszt har sednast gifvit eu par konserier i Berlin, naturligtvis för öfverfullt bus. Le diable du piano har hör fått sig ännu ett tillnamn