Aftonbladet – 29 januari 1842, sida 2

— Ibland den sednare tidens politiska hänlelser och förvecklingar, är visserligen ingen ill sitt materiella innebåll för ögonblicket så obetydlig, mer på samma gång till sin karakter ch moraliska betydenhet så märklig, som den s. k. stikettfråga mellan Regeringarna i Frankrike och Spanien, hvarom de trenne sednaste posterna lemnat oss underrättelse. Om någonting kan vara egnadt att undanrödja hvarje skymt af tvifvel i frågan om det ofta omtvistade påståendet, att emellan dynastierna existerar ett mer eller mindre öppet förbund emot utvecklingen af folkets rättighet och det konstitutionella systemets framgång, så är det en händelse sådan som den, att Fransmännens konung, hvilken sjelf stigit upp till thronen på axiarna af en folkrevolution, vägrar att låta sin ambassadör i Spanien emottagas af den som efter Spanska konstitutionen är landets lagliga regent och såsom sådan i laglig utöfning af alla konungamaktens rättighetern, utan ålagt den förre att antingen presentera sina kreditiver ensamt för en omyndig elfvaårig flicka, som är Spaniens drottning, eller ock afresa. Det är i sanning aldeles såsom vore vi ännu i sjuttonde århundradet! Väl är det ganska förklarligt att Ludvig Filip, som gerna skulle vilja försörja en af sina medborgareprinsar genom dess giftermål med den unga Isabella, icke gerna ser en sakernas ordning i Spanien med jättesteg stadga sig, som gränsar så nära till en republikansk statsförfattning, hvilket utgör det stora spöke, som dynastierna mest af allt frukta, emedan det skulle göra dem umbärliga; väl kan man ur en sådan grund förklara såsom både naturligt och sannolikt, hvad oppositionen i Frankrike icke velat påstå, att det franska hofvet, och den rector magnificus, som nu är dess premierminister, icke ogerna sett, om också icke direkt understödt de sednaste intrigerna och sammanrsvärjningen, till omstörtande af det närvarande riksföreståndareskapet på den pyreneiska halfön ; men ett så öppet visadt förakt för den folkssuveränitetens princip, som är det enda ursprunget till den fransyske konungens egen upphöjelse, ör lik.äl ett alldeles nytt och ofantligt steg, hvarigenom han med ens kastat bandsken åt hela den nyare politiska riktningen, och som, ehuru freden i Europa för närvarande visserligen icke deraf kommer att brytas, likväl sannolikt mer än mycket annat bär i sitt sköte ganska vigtiga följder.