Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 1

vurg, emedan det påstods att hon begått trolldom och velat förgifva konungen. Likaledes lät Jacob den femte, endast på en lös anklagelse, afrätta Sir Jacob Hamilton af Draphane, med tillnamnet Bastarden af Arraw. Detta väckte ett högljudt knot, ty, ehuru denne man var beryktad för sin vilda karakter och de mordgeraingar han kallblodigt begick, var det dock allmänt erkändt att han var konungen tillgifven. Tvenne söners död, adelns affall vid Fala, då Englands konung förklarade krig, och slutligen nederlaget vid Solway Moor, gjorde ett sådant intryck på Jacobs själ, att han i drömmar såg de förfärligaste bilder. Han såg, till exempel, en gång i sömnen Jacob Hamiltons blodiga skugga, som sade till honom: Grymme tyrann! du har orättvist låtit döda mig. Det är väl sannt, att jag var hård mot andra, men emot dig var jag allt:d trogen. Under det spöket så talade, tyckte konungen att det alskar hans begge armar. Konungen tydde detta på hans båda söners död och dog af sorg och grämelse i sitt trettiondeförsta års ålder. Hans dotters, Maria Stuarts öden äro alltför allmänt bekanta att vi här sku!le behöfva omnämna dem, men äfven med hennes grymma död voro icke de hårda pröfningar slut, hvilka Stuartska ätten hade att genemgå. Jacob den sjette hade äfven många sådana att utstå, icnan han kom på Englands tron. En af dem utgör hufvudföremålet för denna berättelse, I en återvändsgränd i Londons City voro, under drottning Elisabeths tid, tvenne oansenliga hus belägna midt emot hvarandra. Dessa båda husens inbyggare lefde med hvarandra i sådan! endrägt och sämja, som någonsin Capuleti och Montechi i Veroma. Det var dock icke en Julias skönhet, icke en Romeos ungdomseld, som upptände den tvedrägtsbrand, hvilken snart i en förfärlig låga uthröt mellan de båda grannarna. Det var icke kärlek som söndrade dessa, utan I