Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 1

äregirighet, eller snarare afund. Frågan hade uppstått hvem som skulle reparera fönstren i den förfallna S:t Michaelskyrkan. Nu voro de båda husens egare hofglasmästare ho: drottning Elisabeth, och båda eftersträfvade naturligtvis hedern och inkomsten af detta stora arbete. Mr Giles Breadbottone, den ena af glasmästarne, hvilken älskade ett krus öl som sig sjelf och en portion plumpuddiag :högre än sig sjelf, skulle dock kanhända, om sådana försoningsmedel blifvit använda, villigt gått i förlikning med sin granne, Lancelot Young, och kanske hade de då öfverenskommit att gemensamt insätta fönstren i S:t Michaelskyrkan; men den förres hustrå, mistris Barbara Breadbottone och den sednares hushållerska, miss Griselda Grim, hade redan länge i tysthet fört ett litet krig med hvarandra, hvilket, vid tillfälle af fönstertvisten, förvandlades till ett stort. De båda qvinnorna voro i alla delar alltför mycket hvarandras motsats, att de skulle, heldst sedan första fröet till oenighet blifvit sådt, och vid nödvändigheten att stundligen se hvarandra, bara de tittade ut genom fönstret samt att dagligen råkas, i längden kunna hålla fred med hvarandra. Mistriss Breadbottone var, t. ex., så korpulent, att miss Griselda på sitt bitande och sarskaliska vis försäkrade, det hon, den tiden hon På vänskaplig fot umgicks med sin grannfru, varit fångslig hvar gång hon skulle be henne sätta sig ned, emedan hon fruktade att gumman ej mera skulle orka resa sig. Denna deremot pistod, att då jungfru Griselda rörde sig, hörde man, i anseende till hennes onaturliga magerhet, huru lederna skramlade emot hvarandra. — Den förra delade, hvad mat och dryck beträffade, helt och hållet sin mans tycken, under det Griselda var så hushållsaktig, att mr Lancelot Young oftast gjorde henne förebråelse för den magra och usla kost hon framsatte åt honom, och det så mycket mer som han verkligen hade råd att bestå