Aftonbladet – 27 januari 1842, sida 1

Öfversten vände sig till den tredje brodrena: Nu är det din ordning, Rolf. Huru är det, min gosse? du ser på en gång glad och förvirrad ut; du slår ned ögonen, hvad betyder det? Och det var sannt: den redlige Rolf nedslog sina ögon, och en stark rodmad målade hans kinder: det var den ärlige ynglingens första svek, och som han nu offentligen: skulle begå. Han blygdes för sig sjelf, eburuvål mången tillåtit sig oändligt mycket större bedrägeri, då det varit frågan om en hel lefnads sällhet. Han såg upp på Ildegert; samma rodnad betäckte äfven hennes kind, och omvexlade dermed en ögonblicklig blekhet. Det onda samvetets vittnesbörd bade hon förut aldrig erfarit, och vid hennes tilltagande rörelse rullade ett par klara tirar ned på den törnros, som prydde bennes bröst; lika daggens droppar darrade de glänsande perlorna i blommans kalk. 25 Rolf hade imedlertid tigande gått fram till öfyersten och lemnade honom gåtorna, jemte ett annat papper. — Nå! min hjertans Rolf, låt se! ser jag rätt? du har gissat! du har funnit orden till gåtorna! Gubben läste: Tron är ett säkert stöd i alla lifvets öden; Eno tron gör mångens ofärd än. Misstyckadt hopp ger benbrott, vållar döden; Men hoppet är likväl i sorgerna och nöden En tröstare och trofast vän. Om kärlek jag ej illa tänker, Nej jag förtjust ser till dess sköna bild; Den ter mot mig förhoppningsfull och mild GOch lifvets högsta sällhet skänker. — Förtröflligt! förträffligt! min goda Rolf! tag din gamle far i famn — jag lyckönskar både dig och mig. Här! kom att omfamna din brud! Nu förde han den lyckliga Rolf fram till I!degert, som mycket förlägen emottog hans omfamning; men när den gamle öfversten slöt dem båda i sina ar