Aftonbladet – 26 januari 1842, sida 3

SEA MEESE RAMR MFA fvt Oc eo RR RA och erhållit en dylik post för sin con. s—2v LOUIS KÖRDELS KONSERT å börssalen i går aftons var temligen glest besökt, såsom fallet är med de flesta musiktillställningar nu för tiden. Jag vet icke om orsaken härtill ligger deri att folket möjligtvis kalasar mer än vanligt, eller att man ännu icke hunnit tillräckligt förstärka budgeten för dylika nöjen efter de många gula sedlarna, som dansade bort med mamsell Taglioni. Medgifvas måste visserligen att Herr K:s instrument icke är något sådant, som lockar den större allmänheten; många veta förmodligen icke ens hur en tenorbasun ser ut, och andra tänka sig dervid genast någonting söndersprängande och förfärligt, som cherubernas basuner vid yttersta domen. Violinens musik eller fortepianots, det är någonting som kela verlden kännes vid och älskar att umgås med; den förra är en liten kattunge; som tafsar en med silkeslena tassar och leker för en med sridiga och gratiösa fasoner, den sednare är en voliere med klingande kanariefoglar, hvilka flyga om hvarandra hela svärmen oah roa en med sitt sprittande lif så fort man fingrar på burens gallerverk. Men hvad är basunens musik? en elefant som betygar en sin fägrad endast med de aldra klumpigaste åtbörder; han skrämmer en med hviftningarna af sin snabel och när han sätter sig i språng, tror man att det är ett helt stenhus, som kommer luffande. Imedlertid har Hr K.; verkligen med en beundransvärd talang förstått att tämja och dressera detta elefantiska instrument; ban drager derur toner af den mjukaste och renaste sång och han utförer derpå skalor och löpningar med en böjlighet och en nettet, som man ickeenps skulle ansett bär vara möjligt att ernå. Korteligen sagdt, han stöter så i basun, att ingen behöfver göra det för honom. Det är att stå på säkrare. botten än mången. De stycken Hr K. här utförde, voro väl icke i och för sig sjelfva serdeles intressanta, men exekutionen gjorde dem åtminstone delvis dertill. Det som bäst tog sig ut, var Davids cwadagio och al!egro, och Hr K. utförde det förra lika sångbart och musikaliskt, som han mästerligt besegrade de stora svårigheterna i det sednare. Maurers cCorcertino, föreföll en smula enformig och tråkig och Jacobys cPotpourri, hade det felet att behandla ett par allt för utnötta temata. Utom konsertgifvarens egna prestationer innehöll programmet ett stycke sång för Fru Gelbaar, hvilket uteblef, och ett annat för Hrr Strandberg och Danrström, hvilket nvästan icke hördes till följe af orkesterns alltför tyranniska och desperata öfvertag. I stället för Fru Gelhaars sångnummer hade Hr Dannstiöm den artigheten att vid pianot sjunga en romans och en Svensk folkvisa; den sednare togs litet för brådtom. Derjemte har Hr J. Bendix, hvars kOuverturen vann ett uppmuntrande bifall på Hr Nagels konsert för ett år sedan, föredragit första nummern af en aConcert för fortepiano, utaf egen ny komposition. Introduktionen var den bösta delen, skrifven i en bred stil; det ledande motivet frapperade icke genom någon originalitet, men var af en vacker enkelhet, något, som äfven har sitt värde för sig. De båda afdelningarna hafva öppnats med hvar sin ouverture, Spontinis till aFerdinand Cortez, en mera tillkonstlad och braskande, än i högre mening musikaliskt helgjuten komposition, och Webers till Oberon, ett feeristycke, fullt af poesi och af en förtrollande kolorit; denna sednare ouverture utfördes likväl icke i allo så som den förtjenat. 0. 0. —————— vs